Jag råkade bara i förbifarten haspla ur mig för min gladiator-pt att jag tycker att en av hans kollegor är het.

Den här informationen tog sig snabbt från gladiator till kollega, sånt händer ju. Folk ska ju ha någonting att prata om. Och jag mår väl inte sämre av att någon tränare på Sats vet att jag tycker att han är snygg.

Men alltså, jag måste ändå säga att om sannolikheten var 1 procent av 100 att vi skulle få ihop det innan han nåddes av den här infon – då ligger den nog på minus just nu.

Före han fick veta att jag tycker att han ser bra ut kunde vi åtminstone prata med varandra som normala människor om vi råkade på varandra bland skivstängerna.

Nu kan det låta så här:

Han: – Hur är det?

Jag (plockar ur hörlurarna): – Va?

Han: – Hur är det?

Jag (nervöst, på gränsen till hysteriskt skratt): – Det är bra, tack, HAHA, förlåt jag hörde inte vad du sa.

(Pinsam tystnad)

Jag: – Du då, allt bra med dig?

Han: – Absolut. Allt är bara bra.

Jag: – Bra. Jag är glad att det är bra.

(Pinsam tystnad)

Han (höjer handen i någon typ av vinkning): – Men du, vi ses.

Jag (entustiastiskt): – Det gör vi!

Fem minuter senare möts vi i korridoren.

Han tittar ner i någon pärm. Jag har kanske aldrig varit så fokuserad på att trassla upp en knut i mina iphonehörlurar.