Min barndomsvän Kajsa släpade sig till Stockholm på sleepover i fredags.

Vi pratade gamla minnen, läs: gamla ragg/pojkvänner.

Jag har lyckats förtränga en del men Kajsa påminde mig både om han som klädde av sig naken varje gång han var packad, snubben som bara brydde sig om sina båtar och nån som alltid släpade runt på sin syrra. Det här hade vi väldigt roligt åt, samtidigt som jag fick en konstig klump i magen. För även om långt ifrån alla varit det så har det passerat ett gäng riktiga idioter. Svin som brutit ner och behandlat mig på sätt som man absolut inte behandlar någon man tycker om.

Jag tänkte på det här när jag gick en promenad i går. Knöt näven i fickan. Ja, jag eldade upp mig rejält. Både på mig själv som tog skiten men också på idioterna som gav den.

Sedan kom en annan tanke: jag har inte heller betett mig bra. Jag har varit en riktig idiot jag också. Jag har ljugit, bedragit, sagt ord som aldrig kan förlåtas. Jag kan vara, jag är antagligen, ett svin i någon annans historia. Herregud.

Här trampar jag omkring och är ett svin utan att veta om det.

Jag hittar den här bilden på filipochfredrik.com, denna härliga tummelplats på nätet.

Jag tittar på Christer Sandelins hår och jag tänker:

Om Christer Sandelin och jag vore ett par.

Det är en vårtisdag vid 18-tiden, jag kommer in genom dörren med två tunga matkassar och får syn på honom med det där nyfärgade håret. Då hade jag släppt ner matkassarna med en duns – det hade trillat ur sköljmedel och turkisk yoghurt-hinkar – och titta förebrående på honom likt en morsa tittar på fyraåringen som målat ansiktet fullt med tusch.

”Men älskade Christer, vad har du gjort med HÅRET?” hade jag sagt. En djup suck. Sedan skulle jag gå ut från lägenheten och smälla igen dörren bakom mig. Lämna matkassar och hans blonderade hår.

Så skulle han få sitta där och tänka över sina synder en god stund innan jag dyker upp igen, med en nyinköpt hårfärg. Jag hade bara pekat på badrumsdörren och sagt ”klä av dig och gå in”. Sedan hade jag bryskt slitit upp hårfärgsförpackningen och hårdhänt börjat smeta in sörjan i håret på honom.

Efteråt, när allt är avklarat och håret inte längre skiftar i gult, hade jag stirrat honom stint i ögonen och sagt ”gör aldrig om det där”.

Hej och hå boyz and girlz.

I dag gästar jag och min ständiga följeslagare, dialekten, Aftonbladet film.

Jag råkade bara i förbifarten haspla ur mig för min gladiator-pt att jag tycker att en av hans kollegor är het.

Den här informationen tog sig snabbt från gladiator till kollega, sånt händer ju. Folk ska ju ha någonting att prata om. Och jag mår väl inte sämre av att någon tränare på Sats vet att jag tycker att han är snygg.

Men alltså, jag måste ändå säga att om sannolikheten var 1 procent av 100 att vi skulle få ihop det innan han nåddes av den här infon – då ligger den nog på minus just nu.

Före han fick veta att jag tycker att han ser bra ut kunde vi åtminstone prata med varandra som normala människor om vi råkade på varandra bland skivstängerna.

Nu kan det låta så här:

Han: – Hur är det?

Jag (plockar ur hörlurarna): – Va?

Han: – Hur är det?

Jag (nervöst, på gränsen till hysteriskt skratt): – Det är bra, tack, HAHA, förlåt jag hörde inte vad du sa.

(Pinsam tystnad)

Jag: – Du då, allt bra med dig?

Han: – Absolut. Allt är bara bra.

Jag: – Bra. Jag är glad att det är bra.

(Pinsam tystnad)

Han (höjer handen i någon typ av vinkning): – Men du, vi ses.

Jag (entustiastiskt): – Det gör vi!

Fem minuter senare möts vi i korridoren.

Han tittar ner i någon pärm. Jag har kanske aldrig varit så fokuserad på att trassla upp en knut i mina iphonehörlurar.

Jag smsade med min före detta chef i helgen.

Det känns konstigt att kalla honom min före detta chef, för han är också min mentor, andliga vägledare, krishjälp samt en av få människor som står riktigt stabilt i den annars rätt kaosiga tillvaro jag befinner mig i. Ok, han är inte min före detta chef, han är en klippa.

Vi börjar om: jag smsade med min klippa i helgen (haha, ”klippa” det låter helt bisarrt men jag orkar inte hålla på mer nu utan att komma till sak):

Jag: Jag skulle önska att jag hade det som du. Ha en familj och ungar som ska skjutsas hit och dit och någon som smäller i dörrar och smörpaket som glömts framme. Njuta av LYXEN att sätta sig ner på en parmiddag vid dukat bord och prata om vuxna saker.

Han: Jag skulle också vilja vara singel, barnlös och ha ångest och jobba och träna som en jävla dåre utan att behöva tänka på andra. (Ibland i alla fall).

Mycket i livet är föränderligt. Men det här med att gräset alltid är grönare på andra sidan, det kan man fanimej lita på.

Vi pratar på redaktionen om att man ska intervjua Markus Krunegård enbart utifrån hans, fantastiska, låt ”Askan är den bästa jorden” och fråga:

När vaknar Ringvägen?

Vad händer när man ger upp?

Kan du förklara vad som händer när man släpper taget?

Hur ont gör det när hoppet dör?

Går det att utveckla vad det är som händer så länge man hör musiken?

Till sist, vilken – anser du – är den bästa jorden?

Gud att man blev nån människa som har nån blogg och lipar över ”svunna tider”.

Kan väl lika gärna sända ut radio i tomma intet där jag bölar om ex-killar och annat smått och gott.

Nu ska jag berätta om torsdagen: det kan vara det värsta gympass jag varit med om. 

Gladiator-PT:n bara skrek och skrek och min hjärna låste sig, jag som aldrig vill ge upp, jag klarade inte av att lyfta vikterna. Brainfreezen fuckade upp hela gympasset och nu har jag gått och ältat om och om igen vad det var som egentligen hände. I min värld finns det inte att man sätter sig ner och gnäller, suckar om att det är för tungt. Man lyfter, hoppar och springer tills man kräks, svimmar eller får en hjärtinfarkt och faller ihop på gymgolvet stendöd. Men man ger för fan inte upp.

Ändå. Mitt under passet när allt var som värst tittade jag på honom och frågade om jag inte kunde få byta mot en lägre vikt.

De där patetiska orden har upprepats i mitt huvud gång på gång sedan dess. De sköljer över mig och jag SKÄMS. ”Får jag byta mot en lägre vikt?”.

KLART DU INTE FÅR! Det är KRIG där ute och du tror att du ska lyckas om du löjlar omkring med lätta vikter.

Skärp dig för fan.

Jag har varit i balans på sistone. Tillfreds. Nöjd. Glad. Men ibland kommer det bakslag.

Som i natt klockan 02. Jag kunde inte sova och gick runt i lägenheten när det slog mig: det är ett år sedan han flyttade.

Jag minns tiden före. Hur vi kunde sitta i varsitt hörn i den där stora soffan och titta på någon hjärndöd serie.

Plötsligt kunde jag stirra framför mig med tom blick och säga:

– Jag kan inte vara tillsammans med dig längre.

Han tittade på mig och log. Frågade vad jag menade.

– Det gör för ont att älska dig.

Han viskade ”kom hit”, drog in mig i sin famn och så höll han hårt, hårt. Hur många gånger fick han hålla om mig exakt så där? Hundra? Tusen? Jag var så rädd. Att se honom försvinna, att han skulle flytta. Jag visste att han förr eller senare skulle göra det, och att jag var tvungen att stanna. Att jag skulle välja att sätta mig själv, Stockholm, jobbet i första hand, vår relation i andra.

Jag tänker: hur blev kärleken en plåga?

Och var det därför jag kände en sådan besynnerlig lättnad när han väl var borta? Var det därför jag kunde sjunka ihop innanför dörren när jag kom hem på kvällarna och känna mig lättad, fri? Berodde det på att jag vågat släppa taget?

Det har gått ett år och det kan fortfarande göra ont när jag ligger vaken vid 04 på morgonen.

Men det är inte alls samma intensiva smärta längre.

Tänk den här känslan: det är varmt i luften så man kan ha vårjacka, du är på en fest med några fina vänner och det finns en kille eller tjej som är bra. Du är singel och det är absolut inte så att du måste dela ditt liv med honom eller henne, men skulle ni råka hångla lite senare på kvällen skulle det inte direkt göra någonting. Det är ljust till sent på kvällen och du har lyckats få på dig någonting som du inte ser ut som någon övervintrad Ensam mamma söker-deltagare i. Dina vänner skrattar och du skrattar med. Blickar möts. Någon berättar en rolig anedokt. Alla bryter ut i skratt igen. Det är solnedgång, du tittar ut genom ett öppet fönster, tillvaron är alldeles ljusrosa och allt härligt bara pågår runt omkring dig.

Just där och då. Då kan ju folk som menar att singellivet är deppigt ta sina åsikter dra någonstans. Långt bort. Förslagsvis Australien.

Tankar som hinner fara genom huvudet från klockan 17 en fredag:

– Jag borde träna.

– Jag kan inte träna. Jag har en överjävlig träningsvärk.

– Okej, men om du inte går och tränar kan du i alla fall dammsuga din lägenhet.

– Det är inte bra att äta kokosbollssmet till middag.

– Ja, ja. Det är ändå fredag. Ät vad du vill. Bara du dammsuger efteråt.

– Okej, du får sitta 20 minuter vid datorn.

– Okej 40.

– Du måste gå och tvätta håret nu om du ska hinna dricka vin med Malin sen.

– Gå och tvätta håret då.

Fem minuter kvar tills det är dags att gå: lämnar datorn, häller två deciliter torrshampo i håret och drar lite ny mascara ovanpå den gamla från i morse.

Lämnar hemmet.