– I morgon blir jag bjuden på middag i Gamla stan av Malins syster Mia. Det finns inget jag kan känna sådan tacksamhet över som att bara få sätta mig vid ett dukat bord med vetskapen om att en annan människa kånkat plastkassar från Ica och sedan stått där med något tastelinerecept och kämpat bland grytor och kastruller. Själv har jag ingenting att bekymra mig över förutom bakfyllan dagen efter.

– Att jag som bitter ålänning på så kort tid lyckats nästla mig in i ett skånskt systerskap så jag får komma med som femte hjulet på en middag?? Det är inte klokt.

Direktimporterade från Helsingborg: Malin, Anna och Mia.

– Jag tittade på Svenska dialektmysterier i går och blev så uppretad på Fredrik Lindström att jag såg RÖTT. Vad FAN är hans PROBLEM? Först; ”Åh jag ska dricka några öl i tv, jag ska visa DEN RIKTIGA FREDRIK”.

Och sedan, efter 28 minuter när han står öllullig och svajar vid en korvkiosk: ”nej nu får inte kamerorna följa med längre för det vore att inkräkta för mycket på min privata sfär”. Folk är så jävla hymliga med sina privatliv. Det är inte så att jag begär att han ska berätta om sin jobbiga uppväxt. Ärligt talat skiter jag hans uppväxt. Men att se honom äta en korv och svamla lite dumheter när han är packad – vad spelar det för roll? Om ett gäng år är man ju ändå död och begraven. Bjud lite på dig själv.

Och det mest irriterade i hela den här historien är att han TYCKTE att han bjöd på sig själv ”TITTA HÄR GOTT FOLK, här står jag med min kavaj och några värmlänningar och dricker öl! Se vad gränslös jag är!”.

Människor alltså. De är så härliga och besvärande på samma gång.

Nu låter det som att det enda jag gör är att traggla mig igenom podcasts hit och dit, och ja det har väl blivit så. Jag lyssnar på dem under mina ”själlösa promenader” som Malin kallar dem.

Nu har jag börjat lyssna på Hannah & Amandas podcast och i morse pratade de om otrohet och det enda jag kunde tänka på var en gång för drygt ett år sedan då jag trodde att jag hade uppfunnit en helt ny relationsform som skulle vara den ULTIMATA. Jag skrev en krönika om det då som jag tar mig friheten att återpublicera.

I dag har jag äntligen kommit fram till varför jag alltid avskytt och försökt ducka jobbfester så omsorgsfullt som möjligt. Det är alla människor man utsätts för.

I går hamnade jag bredvid en säljare. Någon man i blå skjorta. Jättetrevlig, säkert snygg i många kvinnors ögon. Vi blev ihopparade i en gruppövning och skulle berätta för varandra vad vi ville åstadkomma inom ett år.

Han mumlade rätt mycket så jag hörde knappt var han sa men han pratade om att förbättra kundrelationer och prestera ännu lite bättre på jobbet.

Och sedan var det min tur och jag sa att jag vill bli starkare på gymmet. Att jag vill kunna kastas ut i vildmarken och överleva i flera dygn som den där snubben på Discovery som äter insekter (och här någonstans börjar han titta konstigt på mig så jag fortsätter svamla) – ”men helst av allt vill jag bara undvika att jag vaknar upp och ser mig själv i spegeln om ett år och inser att jag blivit lite äldre och att min eventuella pojkvän är otrogen mot mig med någon född 93. Och det vore ju himla trevligt att få den där partyknarkarresan till Ibiza avklarad innan man fyllt 25”. Och efteråt skrattade jag lite, för det lät ju lite märkligt när jag satte ord på det, men det frångår inte det faktum att det ÄR så.

Den blicken han gav mig när jag pratat färdigt – jag kan den blicken, jag har vuxit upp med den där jävla blicken. Jag har fått den av lärare, klasskamrater, fotbollstränare, kompisars föräldrar, vaktmästare, mattanter. Blickar som skriker att ”jag är konstig”. Jag säger för mycket och har ingen känsla för vem jag pratar med om vad eller när jag säger något.

Men. Jag är vuxen nu och jag tycker ändå jag har rätt att välja att umgås med människor som inte tittar på mig som att jag är sjuk i huvudet. Jag kan FÖRSTÅ att det uppfattas som lite egendomligt att svamla på om Discoverymän och partyknark, men ärligt talat. Ska livet handla om att prata om att förbättra kundrelationer så kan jag börja promenera mot Västerbrons räcke redan nu.

I går hade vi kickoff som det så fint heter. Jag önskar jag orkade förklara alltihop men nu pallar jag bara summera 16 timmar med att Felix Herngren var där och pratade om att han ville se tv-recensenten Jan-Olov Andersson svettig i en rymddräkt och att många av mina kollegor är jävligt bra och att vi hade en Oscarsgala.

Jag delade ut ett pris och efteråt kom Markus Larsson till mig och gav sitt omdöme om min insats:

– Det är så befriande när folk är packade på scenen.

Aja. Det kunde alltid varit värre än att 300 pers sett mig full på en scen. Tror jag.

(Bilden har jag snott av Sandy).

Det här är Jan-Olov Andersson. Utan rymddräkt.

För ett tag sedan ringde jag min spirituella mamma och beklagade mig över att det känns som att jag fastnat i hamsterhjulet. Inte så konstigt kanske med tanke på att jag suttit isolerad i min lägenhet i tre fyra månader nu sedan det tog slut med min förra kille.

”Du måste bryta mönstret. Gör någonting oväntat, om det så bara är att ta en helt annan väg hem en dag” sa mamma.

Så när jag för ett tag sedan, som vanligt, satt hemma i soffan i samma gamla urtvättade hoodie, stirrade framför mig en torsdagkväll och en man hörde av sig och frågade om vi skulle ses så är min första rutinmässiga reaktion nej. Jag orkar inte träffa någon. Sedan tänkte jag på vad mamma sagt och så tänkte jag på den här deppiga vintern jag har bakom mig. Så jag drog på mig vanliga kläder och läppstift och mötte upp honom på en bar och det var så enkelt att umgås  och jag drack vin och sedan slutade allt med att vi stod utanför min dörr. Jag sa ”om du följer med upp så kommer jag att hångla med dig”. Han följde med upp.

Sedan sov han över och GUD vad skönt det var att vara nära någon. Och efteråt när han gått hem, jag vet inte men jag kände mig väldigt levande. Livet behöver inte vara att sitta hemma i urtvättad hoodie.

Nu menar jag inte att livet ska vara att släpa hem halvt okända män heller men.

Man kanske kan hitta någon fin balans där.

Jobbade Melodifestivalen i lördags. Kom in som första hjälpen till mina halvutbrända hjältekollegor som slitit under hela turnén. Intervjuade, bevakade, gick till pressrummet och panikslog på tangenterna.

Den stora behållningen kom 03.15 när jag fick ta första glaset vin.

Sedan ägnade jag mig åt följande:

Stylade håret på någon av rockarna i Dynazty. Gud, hålla på med någons hår är så konstigt egentligen. Tänk att det finns frisörer som gör det hela dagarna. Det ägnar sina yrkesliv åt hår, jaja, sidospår.

Bar 100-kilos raggare på efterfest.

Egentligen är det ju sinnessjukt att kånka runt på en annan människa, men men vad gör man inte för att visa hur stark man är. Bättre än att gå ut och slåss i alla fall.

Hejade på Anders och Malin som hade ett privat dansnummer för mig. De är så underbara att man vill ge dem betalt bara för att de finns till.

Jag blir på så bra humör av särskrivningar! Det känns som att det bara är glada människor som skriver isär.

Dyslexi är ju också helt underbart. Min dyslektiska kompis sms är fantastiska ibland. Det är som att bokstäverna är fulla och på väg hem från krogen.

För någon vecka sedan fick jag detta:

”Jg käka just klart och vore skulle inte gå till den pubben förändringar 21 typ”.

Festligt ju!

Saker/människor jag funderar på just nu:

Per Morberg. Vill man ligga med honom eller vill man inte ligga med honom? Jag vet inte!

Molly Sandén. Är det faktiskt vinrött hår hon har?

Thailand. Det verkar vara varmt där så här års, åtmistone om man ska tro bilderna på Facebook.

Ulrika Sjöblom, min chef. Hon är alltid glad. Alltid! När hon fnittrar, vilket hon gör ofta, låter det som att man tvångskittlar en bebis. Jag skulle vilja låsa in henne på handikapptoan här på jobbet i tre dygn utan mat och se om hon fortfarande är lika glad när jag släpper ut henne.

Det är inte så svårt att vara nöjesjournalist. Man dricker lite kaffe och sedan åker man ut, träffar nån artist, dricker mer kaffe och frågar folk vad som inspirerar dem.

Ibland kanske man frågar ”vad är det galnaste dina fans har gjort?”.

Sedan går man tillbaka till redaktionen.

Skriver något.

Hade en pojkvän förut som hamstrade saker. Han kunde köpa tio duschtvålar eller 20 konservburkar krossade tomater. Storpack av allt! ”Det kommer ju ändå behövas, slipper man bekymra sig för att gå ut och köpa nytt hela tiden”.

Och det är ju vettigt! På ett sätt.

Men jag fick sådan panik av det där. Jag jobbar alltid efter att ha ryggen fri, jag vill kunna dra till Tammerfors i morgon om det är så. Sannolikheten att jag sen gör det är ungefär lika stor som att Loreen blir ihop med Fredrik Reinfeldt. Men ändå, jag vill ha möjligheten.

Har man tio duschtvålar hemma, då har man inte ryggen fri.