Jag känner att jag är så uppfylld av förståelse i dag. Skilsmässor må vara eländiga, vad vet jag, jag har aldrig upplevt någon, men det verkar ju som att folk i regel kommer ut lyckligare när de tragglat sig igenom skiten.

Jag förstår varför man vill dela sitt liv ihop. Jag förstår hur alla tänker när de står där med noga utvald kostym och 3000-kronorsfrisyrer framför något altare och lovar Gud och alla sina mostrar och kusiner att man ska dela livet ihop, tills döden skiljer oss åt, 4-ever and ever.

Samtidigt, jag fattar att man inte pallar. Bara frågan ”vad ska vi äta till middag i dag?” skulle kunna få mig att skilja mig. Jag är allvarligt nu. Som om man inte ställt till det nog med lån och ungar och kanske någon överviktig hund så ska man pressa in någon slags kärlek mitt i allt det här – OCH – bestämma vad som ska lagas till middag. Äe.

Det hör väl vem som helst att det inte håller.

Å andra sidan ber jag till högre makter om att jag någon gång ska vara en av de få som lyckas få himlastormande, okej åtminstone väldigt innerlig, kärlek livet ut.

Jag fick en fråga från Mia som jag tänkte ta mig an som den hobbykärleksguru jag är. Tog mig friheten att redigera lite i texten så den blir mer lättläst.

Hej, en fråga om min relation sen fem år tillbaka.

Det första två åren var bra, vi skulle ha flyttat ihop, tills han var otrogen första gången. Då backade jag, det sved och jag ältade, ältade det här. Sedan tog jag tillbaka honom. Han har problem med att han dricker varje helg. Vi har verkligen haft mycket bråk, sedan slutar det med sex. I tre år har vi varit kk.

Han är med andra och säger att det är mitt fel, sedan kommer han tillbaka till mig. Han umgås alltid med sin syster som är som en andra fru. Hon styr allt han gör.

När han hör av sig ramlar jag dit igen även om vi bråkar hela tiden. Vi blev osams för två veckor sen så helgen som var så tog han hem en ny kvinna till sig, visade mig öppet att hon var där. Ibland känns det som han vill att jag ska må dåligt men sen så hör han av sig när han vill ha sex, han säger att han inte kan glömma sexlivet vi haft i fem år, men ja vet inte hur ja ska orka detta. Hoppas på ett bra svar.

För det första vill jag bara understryka att du lever i en destruktiv relation. Det är du säkert medveten om men jag vill bara påpeka det för säkerhets skull.

Och så här ligger det till: jag kan böna och be dig att lämna honom, skriva att han är en jävla skitstövel, att du är dum i huvudet som stannar  – MEN det här är någonting som du måste inse själv. Det hjälper inte att jag, alla dina vänner eller föräldrar håller på och nöter.

Jag skulle säga att du behöver komma bort från den här röran ett tag för att se på det med klara ögon och verkligen känna ”vad HÅLLER JAG PÅ MED?”. Boka en resa till Marocko/Kiruna/Goa/Helsingfors (Helsingfors är det bästa som finns på våren). Tänk inte så mycket på skiten på vägen dit, älta det inte utan när du väl är framme, andra dagen kanske kan du slå dig ner och verkligen tänka: ok, vad är det jag gör just nu? Hur vill jag leva mitt liv? Vill jag fortsätta kämpa med den här skitstöveln år ut och år in? Vad kommer jag att känna när jag sitter på ålderdomshemmet och tänker tillbaka på de här åren av livet?

Gör upp en plan.

Sedan åker du hem och ber den här duden dra åt helvete.

(Och den där syrran kan han väl gärna ta med sig).

Det var en kille på jobbet – för att inte hänga ut någon för mycket kan vi säga att det inte var på Aftonbladet (det var på Aftonbladet) – som stötte rejält på mig för ett tag sen. Det var rätt länge sedan. Jag tog det i alla fall som någon slags charmoffensiv. Han hörde av sig sena kvällar och helger och ville ses och fika och dricka öl och äta middag och sova över och alla möjliga tänkbara alternativ. (Han hade säkert velat gå till ett badhus också om jag sagt att jag gillar badhus).

Till en början var jag tveksam, sedan tänkte jag att jag väl ändå kunde ta på mig något svart, hälla i mig fem glas rött och kanske träffa honom så där, någon lördagkväll, lite spontat. Ha någon att prata med, hångla med, sova med inte fan vet jag men jag var ju ändå singel.

Berättade om min plan för en kollega på jobbet som bara ”Han!! Han har varit med jättemånga på redaktionen!” och så fick jag några namn radade efter varandra.

Och det var absolut inte några fel på de här namnen, men i mitt stilla sinne tänkte jag bara att jag ALDRIG, inte ens under kniv/svärd/pistolhot, vill plussas på i den där listan.

Vad som hände sen? Sen blev jag full och gjorde det ändå.

Nu skojar jag.

Jag hörde aldrig mer av mig efter det.

Pratade om det här med pojkvänners tjejkompisar häromdagen. Jag tycker så här:

1. Det är bara att acceptera att den här tjejkompisen i slutändan kommer att få det bästa av din kille. När ni varit tillsammans ett gäng år, tjafsar var och varannan dag och inte legat med varandra på två månader så är det fortfarande HON som får åtnjuta den här fantastiska killen som han ju faktiskt är. Det är så klart helt åt helvete, men något man får hacka i sig.

2. När jag har varit tjejkompisen till en kille som skaffat en tjej har jag alltid backat några steg. Orka vara tjejkompisen som bara ”Du har blivit så trist/varför är du inte som du var förut?/du har blivit så annorlunda sedan du träffade henne”. KLART SOM FAN saker och ting förändrats, den här killen har gått från att vara singel till att träffa en tjej han är KÄR i, någon som han kanske kommer att dela flera år, kanske hela sitt LIV med. Det om något är väl en omvälvande förändring. Klart som fan han inte kommer att sitta ihopsjunken över en avslagen öl och klaga över livet fyra dagar i veckan längre.

I lördags gick jag en promenad längs Årstaviken. Solen skiner och jag lyssnar på Luuk & Lokko-podcast (första avsnittet var stappligt, men det börjar ta sig!). Jag går upp från Eriksdalsbadet, över Ringvägen när jag ser något jag inte riktigt kan släppa. Jag blir tvungen att backa tillbaka över övergångsstället för att se om jag verkligen såg rätt.

Det gjorde jag.

Där på en balkong i solskenet står en jättelånghårig man och borstar håret – OMSORGSFULLT – på sin lika jättelånghåriga fru. Jag stod och glodde i säkert en minut. Det var som att det som utspelade sig på den där balkongen inte hände på riktigt. Det kändes mer som att någon projicerade en scen ur Ronja rövardotter där någon skitig jävel i vävsäck plockar löss ur hårbotten på någon annan. Väldigt märkligt alltihop. 

Berättade det här för Malin som inte riktigt förstod det kufiska utan snarare blev genuint upprörd:

– Så där kan de ju inte hålla på! Fatta om man suttit på balkongen nedanför och druckit vin och det singlat ner något långt äckligt hårstrå i glaset! USCH!

En kompis berättade att det första hon kollar efter när hon kommer in i ett rum är om det finns någon kille där som hon skulle kunna tänka sig att ligga med.

Jag funkar inte så, bryr mig mest om någon har mycket cash och fet bil, SKOJA!

Minns en ängslig tid då jag kunde komma in i ett rum och scannade av om det fanns någon som var smalare än jag. Fanns det inte det inbillade jag mig att klev upp på en imaginär prispall lite upphöjd ovanför alla andra.

Samma period som jag speglade och fotade mig själv HELA HELA HELA tiden för min kroppsuppfattning var helt åt helvete. Jag fattade inte hur jag såg ut. När jag ser de här bilderna ser jag bara en tom människa.

Än i dag har jag svårt med min kropp på bild för jag vill aldrig aldrig hamna i det där igen.

Det här är tre av alla 1000 bilder från den där tiden och jag SKÄMS tammefan när jag ser dem.

Ägna tid åt någon jävla kroppsfixering? Nej det är inget fel på din kropp. Gå ut och LEV människa.

Det är lördagkväll. Jag släpade nyss hem en matkasse från coop. Herregud, jag har varit uppe sedan arla morgonstund och kämpat för att jag ska få någon lugn timme framför teven i kväll. Jag har hämtat saker till min lägenhet som en myra släpar prylar till stacken. Tvättmedel, kvällstidningar, semla, mat, godis, folköl. Ja herregud. Man är ju ingen renlevnadsmänniska direkt.

Jag ska sitta här och titta på Melodifestivalen. När jag går hem från affären så tänker jag att jag kanske inte borde sitta ensam, att jag nog ska ringa någon. Varför tänker jag ens tanken? Jag har inte ringt någon på tre månader och bett om att umgås, varför skulle jag göra det just i kväll? Jag vet inte ens om jag orkar prata om någon underbar själ bemödar sig komma hit. Jag har kommit ur det här med att ”bara hänga” och nu vet jag inte hur man gör längre.

Jag är en ensamseglare.

Men som Ulf Lundell sjunger: det är inte ensamhet, det är frihet.

Pratade också om detta med Malin:

Osexigt på tal om äldre män – att träffa någon 40-åring och så kan han inte hantera pengar.

Får lön, kastar iväg alltihop på svindyra teknikprylar som är värdelösa efter några månader. Har en nedsutten skinnsoffa i en deppig hyresrätt med norrläge. Blir packad och generös och bjuder laget runt till en massa okända människor på någon sunkpub i Zinkensdamm. Måste låna pengar ”till mjölk och sånt” (folköl och triss) två veckor innan löning. Snor toapapper från jobbet.

Om han nu inte råkar vara ”mellan jobb”.

”Ok” om det är en 23-åring, men 42-åring? Nä nä nä.

En vän, vi kan kalla henne Malin, försöker prompt avstyra min vision om en 40 plus man. (”30 räcker väl?”).

Nu är hon snart på väg att ge upp! Från helgen:

”Jaja, ta nån gammal människa, men ha i åtanke att både tänder och hud har hängt med i 40 år.”

En gång åkte jag med en fotograf på väg till Antikrundaninspelning i Sigtuna.

Han har sin Iphone kopplad till högtalarna i bilen så hans pappas röst dånade i hela bilen. Det är på gränsen till perverst att låta en okänd människa (i det här fallet jag) sitta och lyssna på ens privata samtal på det där viset, men det är bara min personliga åsikt.

I efterhand är jag ändå glad att jag fick lyssna för ett meningsutbyte där var väldigt roligt.

Pappan: – Jaså ni ska till Sigtuna. Var är ni nu?

Fotograf: – Vid Järva krog.

Pappan (lyriskt): – Åh…! Järva krog!

Det sista säger han alltså som om man pratade om ett svårtillkomligt men underbart naturreservat eller en sommarstugeveranda som badar i solsken.

Till saken hör att Järva krog kan vara en av Sveriges deppigaste platser. Så här ser det ut:

”Åh…! Järva krog!”