Pratade om det här med pojkvänners tjejkompisar häromdagen. Jag tycker så här:

1. Det är bara att acceptera att den här tjejkompisen i slutändan kommer att få det bästa av din kille. När ni varit tillsammans ett gäng år, tjafsar var och varannan dag och inte legat med varandra på två månader så är det fortfarande HON som får åtnjuta den här fantastiska killen som han ju faktiskt är. Det är så klart helt åt helvete, men något man får hacka i sig.

2. När jag har varit tjejkompisen till en kille som skaffat en tjej har jag alltid backat några steg. Orka vara tjejkompisen som bara ”Du har blivit så trist/varför är du inte som du var förut?/du har blivit så annorlunda sedan du träffade henne”. KLART SOM FAN saker och ting förändrats, den här killen har gått från att vara singel till att träffa en tjej han är KÄR i, någon som han kanske kommer att dela flera år, kanske hela sitt LIV med. Det om något är väl en omvälvande förändring. Klart som fan han inte kommer att sitta ihopsjunken över en avslagen öl och klaga över livet fyra dagar i veckan längre.