Relation 2.0.
avNu låter det som att det enda jag gör är att traggla mig igenom podcasts hit och dit, och ja det har väl blivit så. Jag lyssnar på dem under mina ”själlösa promenader” som Malin kallar dem.
Nu har jag börjat lyssna på Hannah & Amandas podcast och i morse pratade de om otrohet och det enda jag kunde tänka på var en gång för drygt ett år sedan då jag trodde att jag hade uppfunnit en helt ny relationsform som skulle vara den ULTIMATA. Jag skrev en krönika om det då som jag tar mig friheten att återpublicera.
Jag var ung och snorig och fick inte läsa Kamratposten.
Nu är jag vuxen och ingen jävel sätter stopp för mitt tv-serietittande.
Trots att det skulle behövas.
När jag var yngre fick jag inte läsa Kamratposten för min mamma. Hon menade att sådana blaskor ”satte griller i huvudet” på småungar. Antagligen baserade hon det på SEXfrågespalten. Hon hade inte så bra koll på tidningen och tyckte väl i allmänhet inte att det var lämpligt att jag som nioåring skulle kasta mig in i heta diskussioner om dildodesign (svart, knottrig, lila, analstimulans?) och avancerade tantrasexpositioner. Men den där sexsidan var ju inte så djärv som mamma befarade. Den var 100 procent snuskfri och det vet jag eftersom jag läste tidningarna i smyg i tvättstugan. ”Sexsidan” hette ”Kropp och knopp” och frågorna var ALLTID av typen ”kan man få hiv av att simma i simhallen?” och ”går det att använda tampong om man är oskuld?”.
Nu är jag vuxen och i ett förhållande som är på väg att rasera. Min kille ska flytta utomlands och vi har varit överens om att göra slut eftersom vi båda vägrar distansförhållandegrejen. Trodde jag – tills jag började titta på säsong tre av ”Californication”.
Serien sådde ett frö i huvudet som utvecklades till en idé som jag för några dagar sedan lanserade för min pojkvän (?) som ”relation 2.0”.
Den handlar i korta drag om att det alltid ska vara vi. Det är han och jag som ska köpa ett hus på spanska solkusten och dela de sista ljuva, gin & tonic-stinkande och solrynkiga åren tillsammans.
Men till dess så lever vi som singlar. Vi träffas ibland och beter oss som ett par, men annars – på tu man hand: singelbeteende deluxe med one-night-stands och kanske någon dejt här och där.
Precis som Hank Moody och Karen så klart.
Min killes blick var skeptisk: ”Eh. Du menar att vi ska ha ett öppet förhållande?” Och när han lade fram det med DE ORDEN så kom jag på att jag är helt jävla fel ute. Gud, jag är ingen öppet-förhållande-tjej! Jag vill inte leva med svartsjukan på en armlängds avstånd till pensionen.
Plötsligt inser jag att jag behöver mamma.
Uppenbarligen har jag fått griller i huvudet.