Hopplös romantiker är man ju också, som om man inte hade nog problem med allt annat. Och ibland är det kanske tur att man har folk som stoppar en från att spåra ur totalt. Eller? Är det?

Så här: en gång skulle jag träffa en kille ute. Han är helt underbar. Skulle dela mitt liv med honom när som helst. Tyvärr är han upptagen. MEN jag kokade ändå ihop en idé om att kopiera upp en nyckel hem till mig som jag kunde ge honom. Bara som en fin gest ”här, nu vet du vad jag vill. Nu får du göra som du vill”. (Jag vill understryka att jag hade flera vänner som var med på att det här var ett genidrag).

Berättade den här idén för min gladiator-tränare. Han är ultrarealist (läs: romantikdödare). Han tittade på mig och skakade på huvudet:

– Vill du SKRÄMMA livet ur människan? Han kommer ju att få panik! Zandra, varför ska allting du gör bli ett spektakel? Du måste fatta att livet inte kan vara ett blogginlägg.

Jag försökte flika in något ”men …” men han bara tittade på mig och sa beslutsamt ”nej”, som en småbarnspappa som verkligen satte ner foten, det var ett ”nej, det kommer absolut inte på frågan”-nej, ett ”våga inte ens tänka tanken”-nej.

Det blev ingen nyckel.

Kanske lika bra.