Jag känner att jag är så uppfylld av förståelse i dag. Skilsmässor må vara eländiga, vad vet jag, jag har aldrig upplevt någon, men det verkar ju som att folk i regel kommer ut lyckligare när de tragglat sig igenom skiten.

Jag förstår varför man vill dela sitt liv ihop. Jag förstår hur alla tänker när de står där med noga utvald kostym och 3000-kronorsfrisyrer framför något altare och lovar Gud och alla sina mostrar och kusiner att man ska dela livet ihop, tills döden skiljer oss åt, 4-ever and ever.

Samtidigt, jag fattar att man inte pallar. Bara frågan ”vad ska vi äta till middag i dag?” skulle kunna få mig att skilja mig. Jag är allvarligt nu. Som om man inte ställt till det nog med lån och ungar och kanske någon överviktig hund så ska man pressa in någon slags kärlek mitt i allt det här – OCH – bestämma vad som ska lagas till middag. Äe.

Det hör väl vem som helst att det inte håller.

Å andra sidan ber jag till högre makter om att jag någon gång ska vara en av de få som lyckas få himlastormande, okej åtminstone väldigt innerlig, kärlek livet ut.