Det var en kille på jobbet – för att inte hänga ut någon för mycket kan vi säga att det inte var på Aftonbladet (det var på Aftonbladet) – som stötte rejält på mig för ett tag sen. Det var rätt länge sedan. Jag tog det i alla fall som någon slags charmoffensiv. Han hörde av sig sena kvällar och helger och ville ses och fika och dricka öl och äta middag och sova över och alla möjliga tänkbara alternativ. (Han hade säkert velat gå till ett badhus också om jag sagt att jag gillar badhus).

Till en början var jag tveksam, sedan tänkte jag att jag väl ändå kunde ta på mig något svart, hälla i mig fem glas rött och kanske träffa honom så där, någon lördagkväll, lite spontat. Ha någon att prata med, hångla med, sova med inte fan vet jag men jag var ju ändå singel.

Berättade om min plan för en kollega på jobbet som bara ”Han!! Han har varit med jättemånga på redaktionen!” och så fick jag några namn radade efter varandra.

Och det var absolut inte några fel på de här namnen, men i mitt stilla sinne tänkte jag bara att jag ALDRIG, inte ens under kniv/svärd/pistolhot, vill plussas på i den där listan.

Vad som hände sen? Sen blev jag full och gjorde det ändå.

Nu skojar jag.

Jag hörde aldrig mer av mig efter det.