Jag har varit i balans på sistone. Tillfreds. Nöjd. Glad. Men ibland kommer det bakslag.

Som i natt klockan 02. Jag kunde inte sova och gick runt i lägenheten när det slog mig: det är ett år sedan han flyttade.

Jag minns tiden före. Hur vi kunde sitta i varsitt hörn i den där stora soffan och titta på någon hjärndöd serie.

Plötsligt kunde jag stirra framför mig med tom blick och säga:

– Jag kan inte vara tillsammans med dig längre.

Han tittade på mig och log. Frågade vad jag menade.

– Det gör för ont att älska dig.

Han viskade ”kom hit”, drog in mig i sin famn och så höll han hårt, hårt. Hur många gånger fick han hålla om mig exakt så där? Hundra? Tusen? Jag var så rädd. Att se honom försvinna, att han skulle flytta. Jag visste att han förr eller senare skulle göra det, och att jag var tvungen att stanna. Att jag skulle välja att sätta mig själv, Stockholm, jobbet i första hand, vår relation i andra.

Jag tänker: hur blev kärleken en plåga?

Och var det därför jag kände en sådan besynnerlig lättnad när han väl var borta? Var det därför jag kunde sjunka ihop innanför dörren när jag kom hem på kvällarna och känna mig lättad, fri? Berodde det på att jag vågat släppa taget?

Det har gått ett år och det kan fortfarande göra ont när jag ligger vaken vid 04 på morgonen.

Men det är inte alls samma intensiva smärta längre.