Här kommer en liten påskbetraktelse:

jag tog en promenad i morse. Kallt som fan var det, jag ville skydda kinderna på något vis för jag var rädd att jag skulle få köldskador likt människor som bestigit väldigt höga berg. Strävar inte direkt mot den där väderbitna looken nej.

Nåväl, efter drygt halva promenaden, på långt håll, ser jag en kompis ex-kille komma gående mot mig. Han har två hundar i koppel som han verkar ha lite bekymmer med, de har trasslat in sig på något vänster. För fem sex år sedan kände jag den här killen väldigt väl. Vi var alltid på samma fester, han är en skön person att hänga med och jag hade definitivt orsak att stanna upp och byta några ord med honom. Kanske böja mig ner och klappa hundarna, fråga vad de heter eller hur gamla de är eller vad man nu brukar fråga hundägare. 

Antagligen skulle samtalet bli lite trevande och stelt. För fem sex år sedan kunde jag dela cigg med honom på hemmafester och nu möts vi här och ska prata om väder och vind och påskplaner. 

Nåväl.

Vi möts. Och han slår ner blicken. Jag känner det där beteendet så väl för jag har jobbat på det där viset i många år. Det är så enkelt att slippa ta mötet med en annan människa så man struntar helt enkelt i det.

Jag går vidare och tänker: 

1. Jag har förändrat mig. Jag har slutat slå ner blicken.

2. Jag klandrar absolut inte honom. Det är rätt soft att slippa deala med folk, det ÄR ju enklare att slå ner blicken och låtsas att man inte känner igen varandra än att krysta fram ett intresse för någon annans påskplaner. 

3. Samtidigt: om han hade tittat upp, vi kanske hade haft ett jättetrevligt snack. Vi kanske skulle ha insett att vi delar ett intresse för, säg, 80-talsfilmer. Både han och jag kunde ha fortsatt åt varsitt håll, lite gladare. Eventuellt skulle vi ha råkat in i varandra i kväll ute någonstans, hejat INNERLIGT för att nu hade vi redan gjort den här jobbiga catcha-upp-fasen och bara möts som två gamla vänner.

Herregud, tänker jag efter en stund när jag slungat runt de här funderingarna i huvudet ett tag.

Det kan ju faktiskt vara så enkelt att han inte kände igen mig.