Tänkte skriva några rader om den här bröstoperationshistorien jag var inne och svamlade lite om i förra veckans krönika.

Så här då:

Som jag skrev har jag försetts med någonting som kallas tubulära bröst. Det är ingen vacker syn. Ni kan ju välja att tro mig, eller googla om ni vill få en bild av hur det kan se ut. Det här har inneburit att jag helt enkelt sopat eländet under mattan, aldrig speglat mig utan underkläder och ja, jag har väl inte varit så där superpeppad på att klä av mig för någon pojkvän i dagsljus om vi säger så. Speciellt inte efter att en ex-kille för många år sedan skrek under ett bråk att mina bröst såg ut ”som en sönderammad småbarnsmorsas”. Man kan hålla sig för skratt.

Det här var ändå inget problem jag direkt sörjde eller lade speciellt mycket energi på att ängslas över. Tills jag fyllde 20, började konfrontera mig själv i spegeln och tänkte att jag skulle ”börja älska min kropp så som den var”. Det gick, eh, så där.

Det hela slutade med att jag mer och mer började känna mig som ett missfoster. Jag hade en kroppsdel som inte alls såg ut som den skulle. Tanken på operation hade inte slagit mig förrän då, men när den gjorde det drämde den verkligen ner i huvudet på mig. Jag kunde göra någonting åt problemet! Om jag hade pengarna – och jag hade pengarna, mina surt förvärvade sparpengar – så kunde jag gå till en plastikkirurg och få det fixat. Jag blev upprymd av tanken på en operation! VARFÖR hade jag inte tänkt på det tidigare? Om jag hade haft ett stort märkligt födelsemärke över halva ryggen, nog hade jag ju opererat bort det?

Så klart.

Självklart skulle jag operera mig!

Här gjorde jag det jag ångrar mest nu i efterhand. Jag hetsade som en dåre, jag ville bara få det överstökat. Helst skulle ingreppet vara gjort i förrgår. Kontaktade en plastikkirurg i Stockholm utan att göra någon större bakgrundskoll än en googling. Berättade inte för någon. En vecka innan informerade jag min pojkvän och frågade om han kunde ställa upp och skjutsa mig. Han ifrågasatte och vände och vred på saken, men vid den här punkten så hade inte 100 000 vilda hästar kunnat stoppa mig.

Så jag åkte till Stockholm, lades in. Pekade på en size på implantaten (små, det var trots allt inte själv förstoringen jag var ute efter), blev påmålad med tusch och åkte in i operationssalen.

Vaknade upp. Var hög och skrattade åt ”2 1/2 män” så det värkte i magen.

Sen kom smärtan. Herrejävlar! Det är ju trots allt två geleklumpar som pressats in under bröstmuskulaturen. Inte så konstigt att det kändes som att bli skjuten varje gång jag rörde mig. Som om det inte vore nog hade vi bokat in en familjeresa till Kanarieöarna en vecka senare…

Smärtan avtog och ärren läkte. Två veckor senare började jag jobba på Aftonbladet.

Resultatet då?

Ja, som jag skrev i min krönika: jag är långt ifrån nöjd. Speciellt inte med tanke på att kalaset gick på 60 000 spänn. Speciellt inte med tanke på att jag tappat all känsel. Och kanske lite med tanke på att det inte blev riktigt så bra som jag väntat mig.

Jag ångrar inte att jag gjorde det. Men jag ångrar definitivt att jag inte lade ner mer tid på att hitta en kirurg jag kände mig 100 procent trygg och bekväm med. Så om du läser det här och funderar på ett ingrepp. SNÄLLA GÖR INTE SOM JAG! Gör en ordentlig bakgrundskoll. Gå på flera konsultationer! Läs på!

Hur känns det att ha bröstimplantat, brukar folk vilja veta. Ja. För min del känns det ju som sagt inte särskilt mycket alls. Men ibland när jag står i duschen eller ligger i sängen och tanken på att jag har något främmande material i kroppen slår mig så inser jag att det är helt jävla absurt. Det händer att jag funderar på att jag skulle göra en till operation för att få det att se bättre ut, men äh.

Jag har roligare saker att lägga pengarna på just nu.