Jag glömmer aldrig minen på min före detta kollega och vän Jon när jag berättade om Brändö för första gången. Sedan dess har han ofta när vi har pratat kommit tillbaka till den här storyn, gång på gång.

Så här:

Det finns en liten avlång skärsgårdskommun nordöst i Ålands skärgård som heter Brändö. Där bor drygt 500 personer och det tar två timmar att ta sig dit med färja från fasta Åland. Brändö är många små öar som är sammankopplade med vägbankar och jag kommer aldrig att glömma den rosa solnedgången sommarkvällen vi körde igenom där första gången.

Min bästa kompis var ihop med en kille vars föräldrar var bosatta där och vi fick därför snabbt en insyn i det lilla samhället.

Jag minns speciellt en kall och mörk höstkväll i det stora röda huset vid havet. De eldade i bastun och det trillade in medelålderspar från byn kring middagstid.

Burköl på burköl öppnades upp och sedan var det dags att besöka bastun nere i källaren. Någon badade naken, någon skylde sig med en liten handduk, någon hade rotat fram en spräcklig baddräkt. Folk drack öl, det var hett utav bara helvete i den där bastun och efter 30-40 minuter så där så gick de första ut och kippade efter luft nersjunkna i en grupp med fåtöljer utanför. Folk grimaserade, högröda ansikten. De sög i sig mer öl och någonstans här började folk spridas runt i huset. Fortfarande nakna eller med bara någon liten handduk. Någon nickade till en fåtölj utanför bastun, några andra hade släpat fram ett sällskapsspel på övrevåningen i köket. Imman från bastun spred sig i hela källaren och någon som skulle gå ut på verandan och röka fiskade upp en gammal luggsliten morgonrock och ett par gummistövlar som han drog på sig. Allt var varmt, gosigt, gemytligt och bara väldigt väldigt härligt.

Och, sa jag till Jon, så här gör de i princip varje helg på den där lilla ön.

Jon såg eftertänksam ut, sedan sa han:

– Det är fantastiskt.

Jag vet inte riktigt vad det är som fängslar honom så mycket med den här grejen, men jag antar att det är en behaglig tanke att de här människorna finns där någonstans mitt ute i ingenting, livet bara pågår och de ramlar runt halvnakna och har det härligt.