Hemma på Åland i helgen.

Träffar en kompis och hennes nya kille. Hör hur de berättar om hur de träffades. De är så förälskade och glada och fyller i varenda detalj åt varandra. Hur hon hade suttit och sparkat honom på smalbenet på en efterfest, hur de sedan gått i väg och hånglat på en kyrkogård. Hela tiden sagt ”det här är fel, det här är fel”, övertygade om att de var alldeles för olika, att det var onödigt att de ens skulle inleda någonting eftersom de ändå inte skulle passa ihop. Och nu sitter de här och vet knappt hur de ska vända och vrida händerna för att de ska lyckas vara så ihoptrasslande i varandra som möjligt.

Det är upplyftande att se.

Kanske borde man mota bitterheten i dörrn genom att bara umgås med nyförälskade.

Annars har jag väldigt lätt, alldeles för lätt, att tänka på relationer och den där punkten när ens partner ligger och tittar på Sopranos, inte svarar på tilltal och man står och stirrar på honom och undrar i sitt stilla sinne om det här var allt.