Jag tänker på sommaren 2009. Hur livet rasade ihop och byggdes upp igen.

Mitt i sommaren satt jag på en strand och frös. Hade på mig jeans och svart hoodie bland alla uppblåsbara krokodiler och mariekexätande småbarn. Skakade av ångest i solskenet. Jag hade sjukanmält mig från jobbet. En semestrande kollega hittade mig där på stranden. Han fattade, han har alltid fattat. Han satt bara bredvid och berättade om allt och inget. Någon resa han hade gjort och något möte han gått på. Frågade inget, trots alla frågor som fanns att ställa.

Jag hade stökat till det ordentligt. Träffat en kille, blivit himlastormande, väldigt, närapå obeskrivligt förälskad.

Samtidigt gick jag igenom en livskris. Hade tagit det svåraste beslutet i mitt liv. Allt var ostadigt, men ändå fint med kärleken där i kaoset.

Så fuckade jag upp. Drack för mycket, tappade kontrollen. Släpade hem en 18-åring någon lördagnatt. 1000 cigg, vin och antagligen hångel. Vad minns jag. Nya killen i lägenheten dagen därpå, 18-åring nerbäddad i sängen. Otrohet, brukar det väl kallas.

Den enda saken som var bra lyckades jag sjabbla bort. Självhatsribban höjd ännu en gång.

Sedan kan jag inte exakt redovisa för vad som hände, men jag bestämde mig för att reda upp allting, en gång för alla. Skaffade mig världens vettigaste psykolog, antidepp, gick tillbaka till honom och sa förlåt, blev förlåten, tog ledigt en vecka, stranden, varm hud, solsken, mådde okej, ville leva för första gången på väldigt länge. Eller som min kompis Kajsa uttrycker det ”minns du den sommaren då allt var skratt, mjukglass och Madonna?”.

Jo tack. Den glömmer jag inte i första taget.