Varje gång jag bläddrar förbi den här bilden i telefonen så tänker jag att jag ska radera den eftersom det är så konstigt, nästan perverst, att ha två totalt okända Stadiumsäljare på bild.

Men.

Sedan blir jag så himla glad varje gång jag ser den att jag inte förmår mig att göra det ändå.

Den är tagen i vintras, mitt i julruschen, hela butiken på Sergelgatan var kaos. Folk slet i prasseljackor, det flög spinningskor i luften och jag satt mitt i slagfältet med min beslutångest.

Jag skulle ha ett par nya träningsskor. På förhand hade jag bestämt mig för att jag aldrig mer skulle betala för sportskotillverkarnas sjuka besatthet av neonfärger. Jag ville ha ett par svarta skor. Punkt.

Det gick ju åt helvete.

Hittade dock ett par svarta med neonrosa sula och skosnören. Gick där och suckade och ältade för mig själv, fram och tillbaka längs skohyllan då de här två glada säljarna dök upp. Nu VET jag att det är deras jävla jobb att vara tjenare-tjejen-vad-får-det-lov-att-vara-idag-då-trevliga, men det kändes som att de ändå ansträngde sig lite mer.

Jag beklagade mig över de rosa detaljerna och vips är de båda ute på lagret och sliter av svarta snören från några andra skor och snör dem på mina i stället. Sedan slår de sig ner och lyssnar när jag velar och gnäller fram och tillbaka. Flikar in någon synpunkt här och var.

Jag gillar allt som oftast inte Stockholm.

Men det finns väldigt fina människor här.

Det är slöseri på en skitstad.