Det här med ex-relationer är så märkligt att jag blir alldeles … slut.

Tänk: där har man gått sida vid sida, ätit frukostar, skickat tusentals sms, dagligen uppdaterat sig på en annan människas liv, masserat axlar, ätit goda middagar, ätit äckliga middagar. Ja, allt fan vad man nu har gjort. Kanske varit med om en bilolycka ihop om det vill sig riktigt illa.

Och sen. Sen tar det slut. 

En vacker dag har man ABSOLUT ingen som helst delaktighet i den här människans liv längre.

Man kanske ser någon uppdatering på Facebook och den första reaktionen är att ringa upp och fråga vad i allsindar som menas med att han ska åka på vandringssemester till Anderna men det har man INGEN rätt att göra över huvud taget. Man kanske får ett infall och känner att man vill ringa och berätta att det är bekräftat att Top gun ska få en uppföljare nu, men varför skulle man göra det?

Egentligen är det ju en självklarhet att man inte ska röra och föra och lägga näsan i blöt längre, men det är samtidigt en väldigt besynnerlig känsla som är lurig att skaka av sig.

Jag har ingen aning om hur man gör.