Nu blir det lägenhetstjafs igen, men det verkar vara allt mitt liv kretsar kring just nu.

Någonting har jag lärt mig redan i alla fall. Det går inte att låta aldrig människor styra och ställa över mina val. Visst, man kan och SKA ta emot råd från andra som härjat på bostadsmarknaden men i slutändan så är det JAG och inte någon annan jävel som ska bo i det där hemmet.

Jag tänker på den här lägenheten som jag hade velat haft nu. Om jag inte lyssnat så mycket på andra så hade jag köpt den. Redan när jag steg in där så visste jag att jag ville bo där, att det var hemma. Och den känslan är för mig värd att betala dyrt för.

För andra är boende kanske inte lika viktigt. Det är nån plats där man har en säng och en dator och så är det inte så mycket mer med det. För mig är boende så OTROLIGT viktigt. Jag minns min första lägenhet, den hade en liten uteplats och jag var så lycklig över den där uteplatsen. Jag kunde tända utebelysningen, någon överbliven gammal julslinga, gå ut och sätta mig och nästan tåras i ögonen över att jag fick ha det där. Jag kom hem från jobbet på dagarna och lagade mat i det där pyttelilla köket, satte mig vid det spetsduksprydda minimala köksbordet och njöt i fulla drag av att det där lilla dockskåpshemmet var bara mitt.

Jag har bott ensam i tre lägenheter och jag har älskat, verkligen från djupet av mitt hjärta ÄLSKAT de här hemmen.

Jag borde ha köpt den där lägenheten i Hornstull, jag gjorde det inte för jag orkade inte med vad folk skulle säga om att jag betalt så vansinnigt mycket för knappt några kvadrat alls. Men ja, jag ska inte älta det mer nu.

Jag har lärt mig någonting i alla fall.