I och med stundande lägenhetsköp har jag stiftat bekantskap med en för mig tidigare totalt okänd yrkesgrupp: mäklare. Vid det här laget har jag stött på ett tiotal stycken och jag har lite funderingar kring de här människorna:

– Jag börjar oroa mig över om mäklare har själar. Det känns inte så. Det känns inte som att de har något känsloliv över huvud taget. Jag skulle kunna skrika och slå, sparka och ropa okvädesord, försöka trycka på varenda svag punkt och mäklaren skulle bara stå och le lite snett med porslinstandrad.

– Om man är mäklare kan det ju vara en fördel om man inte sprider dålig stämning i ett rum. Jag var på en visning där det blev så frukansvärt uppenbart att den här mäklaren var obekväm med att det svassade omkring människor runt bena på honom. Han försökte närma sig lägenhetsspekulanterna med små inflikanden men det blev bara stifft och jobbigt för alla inblandade.

– Eftersom jag gärna vill köpa en lägenhet i innerstan innebär det att de bostäder jag tittar på är små minimala skyffen som kostar ett gäng miljoner trots att det inte finns en enda garderob, en gräslig plastmatta på toaletten och det saknas ugn. ÄNDÅ ska den här mäklaren stå där och yra om vilka ”möjligheter” det finns och hur lättmöblerat det är. Man bara: säg som det är för fan, det är lättmöblerat för att det INTE FINNS PLATS FÖR NÅGOT ANNAT ÄN EN SÄNG. Både jag och mäklaren vet att det är fullständigt VANSINNE att betala 2,2 miljoner för en skuggig skrubb. Ett jävla rollspel är det, alltihop.