God morgon god morgon. Jag har så svårt med hälsningsfraser, vet aldrig om de ska skrivas ihop eller isär. Hejdå till exempel. Skriver man hej då eller hejdå? Jag vet inte! Måste alltid googla. Det kan ju vara någon typ av hjärnskada 🙁

Jaja.

I går var jag gäst i reseprogrammet ”Hej världen!” och förlorade budgivningen på min drömlägenhet. Så kan det gå, tydligen.

Programmet hur som helst, jag berättar om en vidrig Thailandsresa, en ex-killes förföringsrepertoar och lite annat. Titta om ni vill, annars skiter ni i det.

Det här deppiga då: min kollega Christoffer åker till London för att kolla på fotboll. Han glömmer glasögonen i bilen på flygplatsen.

– Sedan fick jag sitta så här på alla matcher för att se någonting, säger han och visar.

Alltså så himla ledsamt, sitta på nån läktare och spela apa 🙁

Christoffer är ändå lugn:

– Av 65 000 så måste det ju ändå funnits någon som såg ut som en större idiot än jag.

(Tveksamt).

Man ska alltid slå på den absolut största trumman, vardagen blir så mycket roligare då.

Jag älskar DRAMAT som utspelade sig på redaktionen nyss.

Min kollega Jocke lunkar in på redaktionen och upptäcker att hans dator är borta.

– ÄR DIN DATOR STULEN? skriker min chef Ylva som snabbt mejlar alla på redaktionen och hojtar om att datorn ska lämnas tillbaka och passar på att skicka med en uppmaning om att alla ska låsa in eller låsa fast sina datorer när de går hem.

– Jag skulle säga att vi fortfarande jobbar under rubriceringen ”försvunnen”, mumlar Jocke men lufsar ändå motvilligt i väg för att polisanmäla eländet.

Sedan tar det drygt tre minuter då följande mejl dimper ner:

Jocke och hans dator är återförenade. MacBooken hade förflyttats sju meter i sidled av helgarbetande kollega med goda intentioner och tyvärr hamnat under en tidning i måndagshetsen.

Okej, jag tänkte starta måndagmorgonen med någonting jag borde gå i KBT för.

Så här: Jag bär runt på en massa issues som jag som singel blir tvungen att deala med. Det så konstiga saker att jag knappt orkar med mig själv, bland annat:

– Att jag har en oerhörd fobi för nätbanken.

– Gigantiska svårigheter med att tacka nej till att träffa någon även om jag faktiskt inte orkar.

– En osund rädsla att svara på okända nummer när jag inte är på jobb.

Och så vidare i all märklig oändelse.

Men, som singel tvingas jag ändå ta tag i de här problemen. Räkningarna kommer aldrig att betala sig själva om inte jag går in på den där förbannade nätbanken, till exempel.

Sedan kommer problemet. Om jag är i en relation, då finns det någon som står stark vid ens sida. Det gör det så mycket enklare att vara svag.

Vilket resulterade i att min ex-kille skötte alla mina bankärenden och fick svara i min telefon på okända nummer.

Och det, det är ju fullständig, 100-procentig JUBELIDIOTI! Hur man bryter mönstret vet jag inte så jag antar att det är enklast att hålla sig ifrån relationer resten av livet.

Billigare än KBT, i alla fall.

Jag fylls av sådan otrolig värme när jag ser den här lilla notisen i Nya Åland.

Att de gör en liten sak av en mening om mig. Att det är två praktikanter som fått knåpa ihop jobbet trots att de säkert hellre velat testa sommarens glassar. Det är väldigt, väldigt rart.

Samma kompis jag fikade med i går berättade också att följande oneliner levererats på hans kontor.

Det var tal om bröllop och en kvinna snurrade runt på kontorsstolen och muttrade:

– Man ska alltid gifta sig när man är nykär och fortfarande uppskattar varann. Jag gifte mig efter sju år och det var helt meningslöst.

Malin bjöd på högrevsburgare i nya MÅNGMILJONlägenheten på kniv-Söder på Valborgsmässoafton. Jag kunde inte låta bli att berätta lite om en kommande intervju som jag gjorde med raffiga Lita Ford förra veckan för magasinet Hårdrock.

På frågan om hon träffar några män svarar hon att hon har ”fullt upp med rock’n’roll”.

Malin blev helt TAGEN av det här. Hon menar att det ska bli vårt standardsvar till allt, gärna med höjda ögonbryn och lite ”förbluffad” uppsyn.

Kan du göra en intervju med Björn Ranelid?

– Nej, jag har fullt upp med rock’n’rollen.

Vill du gå på dejt med en kille nästa vecka?

– Nej, jag har fullt upp med rock’n’rollen.

Kan du köpa hushållspapper när du går och handlar?

– Nej, jag har fullt upp med rock’n’rollen.

Du har blivit kallad till cellprovtagning.

– Du, jag har fullt upp med rock’n’rollen.

Fikade med en kompis som berättade en historia från sitt jobb.

En medarbetare skulle tackas av och ni vet ju hur det är. Det står några torra Mariekex och skräpar och folk funderar på om man kanske borde säga något eller om man bara borde hålla käften, smita iväg och låsa in sig på handikapptoan tills allt är över.

I alla fall, hela kontoret med chefer och medarbetare var samlade. Någon självutsedd avtackningstalare tog ton och sa:

– Eftersom vi vid det här laget börjar känna dig rätt väl så vill vi ge en present som vi tror att ska passa dig som handen i handsken.

Kvinnan får ett rektangulärt paket framför sig och tittar med tindrande ögon på sina kollegor:

– Är det … kan det vara en dildo?

Hon slet upp paketet.

Det var en chokladask.

Det här med ex-relationer är så märkligt att jag blir alldeles … slut.

Tänk: där har man gått sida vid sida, ätit frukostar, skickat tusentals sms, dagligen uppdaterat sig på en annan människas liv, masserat axlar, ätit goda middagar, ätit äckliga middagar. Ja, allt fan vad man nu har gjort. Kanske varit med om en bilolycka ihop om det vill sig riktigt illa.

Och sen. Sen tar det slut. 

En vacker dag har man ABSOLUT ingen som helst delaktighet i den här människans liv längre.

Man kanske ser någon uppdatering på Facebook och den första reaktionen är att ringa upp och fråga vad i allsindar som menas med att han ska åka på vandringssemester till Anderna men det har man INGEN rätt att göra över huvud taget. Man kanske får ett infall och känner att man vill ringa och berätta att det är bekräftat att Top gun ska få en uppföljare nu, men varför skulle man göra det?

Egentligen är det ju en självklarhet att man inte ska röra och föra och lägga näsan i blöt längre, men det är samtidigt en väldigt besynnerlig känsla som är lurig att skaka av sig.

Jag har ingen aning om hur man gör.

Zoe ”älskar högklackat”, Zoe har nagellack och Zoe har löshår.

Nu rasar psykologer och folket i stugorna knyter nävarna i fickorna.

Själv vill jag poängtera att det ändå var för väl att treåriga Zoe inte älskar blå camel, haschcookies och läderställ.

För OM hon nu hade gjort det, om hon gillat ögonbrynspiercings mer än högklackat så hade hon väl fått det också, förmodar jag. För det kan ju rimligtvis inte vara så att det är Carola som applicerat sina intressen på dottern.

Nej så KAN det ju inte vara.