Ingen – INGEN – har gjort sig ­lika förtjänt av en öl som ­Magnus Wislander.

Frågan är om han inte hittat en lösning på ett av livets svåra dilemman.

Magnus Wislander sitter tillbakalutad i en korgstol och drar i sig mellanöl i ”Mästarnas mästare” i SVT och jag tänker: kanske är han någonting på spåren där.

För ett av de största dilemman jag brottas med som 24-årig barnlös storstadsbo är hur jag ska hitta balansen ­mellan träning och dekadens.

Låt mig förklara lite närmare.

Styrketräning är en av mina stora passioner i livet. Jag ­älskar den där känslan av ett riktigt hårt pass, jag älskar gymmiljön, jag älskar tammefan de där wifebeaterlinneprydda tjurnackarna med ­uttöjda ­tribaltatueringar på biceps ­stora som tallstammar.

Insikten slår mig ofta – skulle jag ägna all min lediga tid och kraft åt gymmet hade jag varit en lite, lite lyckligare människa.

MEN.

Och här kommer ett stort ­Tony Irving-betonat MEN.

Samtidigt vill jag leva Lindsay Lohan-liv light (utan knark och fängelse). Stappla runt på höga klackar i natten, taxiresor hit och dit, vinglas efter vinglas, dimmiga blickar och skratt med vänner, efterfester, walk of shames hem tidigt på morgonen.­ Tyvärr matchar inte de här två världarna. Alls.

Att kombinera mitt fitness­jag och mitt Lindsay Lohan-jag är som att låsa in Stefan Löfven och Kissie i samma rum och tro att de ska fungera ihop.

Här har jag funderat mycket på vad som vore den ultimata lösningen (alltså inte när det gäller Löfven och Kissie utan ja… ni fattar).

För det måste ju gå att hitta en balans. Jag måste få in båda ­delar i mitt liv för att känna att jag lever.

En vecka-vecka-metod har varit en idé – en vecka träning, en vecka dekadens.

En slags 70-30-lösning också: 70 procent träning och 30 procent dekadens, utslaget på en månad.

Och här kommer Magnus ­Wislander och mellanölen in i bilden.

För det han har gjort, det är att han har levt ett liv med stenhårdjävla-Rocky-träning halva livet. Han har känt blodsmak i munnen, han har skenat tills det känns som att lungorna ska sprängas, han har kastat handbollar tills det värkt i ­varenda muskel i överkroppen, han har kämpat och slitit med träningen under så många år av sitt liv. Och nu är han så förbannat värd den där mellan­ölen.

Det är en lösning jag inte funderat på tidigare. Att dela upp hela livet i två delar. Första delen träning – andra delen dekadens.

Det finns bara ett problem.

Det är så jävla lång tid kvar tills jag får dricka mellanöl.