Riktigt, RIKTIGT, urusel dag i dag. Och söndagen var också ett skämt.

Det är dagar som i går och i dag som jag känner att det är svindlande att jag faktiskt bara fyller 25. Att jag har LIKA MÅNGA jävla år kvar att kämpa tills jag är 50. Och därifrån lär det ju vara några år till innan man – förhoppningsvis – får frid och ro.

Det handlar inte om att jag inte är nöjd över det jag har, för det är jag. Jag har allt jag kan önska och mer därtill.

Jag är bara inte tillfreds med mig själv.

Det finns en väldigt, väldigt rik man på Åland som brukar sitta ensam på krogen och dricka whiskey och röka cigg (han får röka inomhus fortfarande eftersom han äger stället).

Jag brukar tänka på honom, att han har allt, men det är ändå någonting som tynger honom – och att det antagligen är han själv som är roten till det onda.