Jag har gått och inbillat mig att man är som mest skör som singel. Att livet är mest ömtåligt när man sitter instängd i lägenheten, bakfull och undrar varför i hela helvete man hällde i sig två shots efter 02. Och visst, det är ingen som helst dans på rosor, men samtidigt är det självförvållade problem som man faktiskt får vara kvinna/man nog att deala med.

Att vara två är märkligt. Någon gång i tiden har någon hittat på att man ska para ihop sig och gå två och två genom livet. Få ifrågasätter VARFÖR man egentligen gör det, man bara accepterar och letar mer eller mindre desperat efter att hitta någon att hålla i handen, ge ömhetsbetygelser eller kanske bara strida hejvilt med.

Jag har valt att acceptera det här och jag funnit en underbar människa. Vi har bestämt att det ska vara vi på ombestämd framtid. Jag har en till person i livet som är lika viktig. Mitt mående är plötsligt inte bara mitt problem, om jag resonerade på det viset vore det respektlöst mot den jag valt att ta in i mitt liv. Jag kan inte tjura på min kammare utan att det förr eller senare kommer att gå ut över den andra personen. På samma vis som jag förutsätter att han tar in mig i sitt liv gör jag det bästa för att låta honom ta del av mitt. Förr eller senare blir det som tidigare var mitt problem också hans. Hans blir mina.

Och plötsligt når livet ytterligare en dimension av bräcklighet.

Jag som knappt trodde det var möjligt.