Med åren har jag utvecklats till något av en expert på att romantisera dåtiden.

Åh, då när man badade den där sommarkvällen eller när man hörde den där låten just på den där platsen eller det där ögonblicket när det kändes som att jag hade precis allt jag behövde eller när man satt med de vännerna på det där berget och grillade nån jävla paprika FY FAN vad jag är trött på att hålla på på det här viset.

Aldrig uppskatta det jag har nu. Aldrig inse att de här stunderna kanske EXAKT just nu när jag sitter på jobbet och skrattar min mina kollegor kommer vara något jag ser tillbaka på kantat av ljusrosa, eventuellt lite glittrigt, skimmer.

Det är så synd att nutiden alltid är lite, lite tråkigare än vad man sedan minns den.