Säljaren sträckte över nycklarna i förmiddags. De dinglade i ett rosa band.

Handskakning med säljaren och mäklaren, ”tacktack, tacktack” och ut på gatan med nycklarna till mitt första egna boende i handen. Jahapp. Tomheten ekar inombords. KÄNN NÅGONTING NU DÅ!

Det är så ofta jag vill känna men inte kan. Och om jag nu ska gå till botten med saken så är det flera år sedan jag verkligen – VERKLIGEN – kände sist. Men det var före antidepptabletterna kom in och trubbade av mig åt alla olika håll. Det finns negativa sidor med allt.

Jag tänker att det kanske är jobbet som skadat mig, att jag tror att jag MÅSTE känna hela tiden. På något vis borde man ju skadas av att fråga folk:

– Men du, den där gången för tre år sedan när du spelade in Fångarna på fortet, när Johannes Brost sa så där till dig, vad kände du då?

Känna hit och känna dit.

Huvudsaken är väl att man är snäll.

Jag träffade Anna på vägen. Hon tog en bild.