Jag var på möte på banken i går. Ska ta miljonlån för den här lägenheten jag shoppat.

Ibland, rätt ofta, sedan jag flyttade hemifrån, så får jag känslan av att andra vuxna vet en hel drös saker som jag inte har någon susning om.

Så här har det varit sedan jag flyttade hemifrån. Plötsligt kommer det som en kalldusch att man levt ”fel”. Någon tittar på en och bara:

– VA!? Har du inte den försäkringen???

– VA!? Frostar du inte av frysen var tredje månad?

– VA!? Har du inte det pensionssparet placerat hos din bank?

– VA!? Är du inte med i facket?

Och så vidare.

Mötet på banken gjorde inte saken bättre. Det var låneskydd och försäkringar och rörliga- och tremånadersräntor som bollades mellan väggarna i rummet. Pupillerna rullade runt i ögona på mig och plötsligt sköts det fram något kontrakt jag skulle skriva under och då klamrar jag mig fast vid stolskarmarna och säger:

– NEJ!

Som en trotsig unge som inte vill äta rotmos stirrar jag stint på henne.

Bankkvinnan tittar på mig och bara:

– Men du ska flytta in i din lägenhet på fredag. Utan pengar kommer det att bli rätt svårt.

Och hon hade ju en poäng där, faktiskt. För säkerhets skull höll jag krampaktigt i stolen någon minut till och glodde håglöst ner på papprena. Sedan greppade jag försiktigt pennan och tänkte för mig själv att nu, nu sätter jag mig riktigt, riktigt rejält i skiten, den här underskriften kan BARA leda till att jag rör till vuxenlivet ännu lite till.