Det händer ofta, när jag mår bra, att jag tänker för mig själv att nu, nu har jag lämnat allt vad ångest och hopplöshet bakom mig. Nu ska livet vara så här alltid alltid. Nu kommer jag att orka gå ut och träffa vänner, kanske till och med träffa nya människor, nu kommer jag att ta mig an allting med entusiasm. Nu har jag ägnat all för stor del av livet åt att sova och stirra framför mig, tänker jag. Nu ska jag uppskatta solnedgångar och daggfuktigt gräs, och småsaker som mjölkchoklad och ett nytt magasin och en bra låt.

Jag måste sluta med det här.

För när det sedan slår tillbaka, när jag hamnar i en deppig period igen då är det som att hela världen rasar samman och jag slår så jävla hårt i marken när jag återigen tvingas konstatera att mitt dåligtmående fanns där någonstans inom mig hela tiden medan jag trodde att allt bara var solnedgångar och mjölkchoklad. I stället för att uppskatta den fina perioden jag hade så hatar jag mig själv för att jag trillat ner i hopplösheten igen. Jag hånar mig själv för att jag var en sådan jubelidiot som ens inbillade mig att jag kunde ha det bra.

Man pratar om onda cirklar och det här är väl precis en sån.

Hur jävla svårt kan det vara att lära sig att livet går upp och ner?

Väldigt svårt, tydligen.

Här är ett foto på mig som jag hittade hos mormor. Den har absolut ingenting med någon som helst deppighetsperiod att göra. Jag blev dock tvungen att konstatera att jag var rätt rultig när jag var liten, vilket jag ALDRIG fattat tidigare, men insikten var rätt mysig.