I så konstigt ”state of mind” dessa dagar.

Jag slås av att jag paradoxalt nog tycker att det är mycket mer komplicerat med positiva känslor än negativa. Jag kan sätta pränt på allt från ångest och ätstörningar och fylleidioti och olycklig kärlek. Resonemanget lyder något i stil med är det bedrövligt kan det ju bara bli lite värre och vem bryr sig egentligen så mycket om grader av elände?

Och så nu. Jag skulle våga påstå att jag aldrig har varit så här tillfreds, förälskad och tacksam som jag är nu.

Och för varje dag som går så är det som att det bara blir bara bättre och bättre. Jag vaknar upp varje morgon med en människa som är HELT otrolig.

Men det har jag väldigt svårt att häva ur mig. För TÄNK om det går snett. Tänk om jag blir lämnad och jävlig och dessutom har varit så dum att jag UTTRYCKT hur lycklig jag har varit?

Alltså: jag kan skriva om när jag mår dåligt för då mår jag dåligt, men jag kan inte skriva om när jag mår bra för då kan jag börja må dåligt.

Jag är ju fan sjuk i huvudet.