Jag upptäcker märkliga sidor hos mig själv. I helgen var jag hemma på Åland. Gick ut och festade och träffade massor med gamla vänner, ni vet, ex-killars kompisgäng som man tappat kontakten med, folk man lunchade med i gymnasiet osv.

Skålade, skrattade, kramades.

Någonstans här märkte jag att jag undvek att komma in på frågor om min relationsstatus. Det låter vidrigt av mig, jag vill understryka att jag är väldigt väldigt kär, MEN när jag började analysera varför jag gjorde så här dagen efter kom jag fram till:

1. När jag träffar vissa människor ”från förr” så drivs jag så otroligt mycket av viljan att visa att ”här står jag helt oförändrad som om inget skulle ha hänt sedan 1999”. Jag vill knappt berätta att jag flyttat till Stockholm, inte orda om vad jag jobbar med, tysta ner allt som rörts och förts i mitt liv och bara fokusera på den tiden vi hängde som mest.

2. Jag vill inte att min pojkvän i de här människornas medvetande bara ska vara ”nån svensk” när han i själva verket är den bästa människan som hänt mig. Det känns som … bortkastad information på något vis. Lika onödigt som att försöka beskriva den vackraste stranden i världen för någon som aldrig varit där, typ.

Jaja.

Nog om detta patetiska beteende.