”Det finns bara här och nu” brukar min sprirituella mamma upprepa som något slags mantra. Jag brukar härma henne med lite hånfull ton för allt sånt där självhjälpshejochhå blir ju tomt ryckt ur något sammanhang. Man bara: dra den där om carpe diem när du ändå är i farten.

Hur som helst. I lördags hade jag fullt sjå med att packa upp prylarna i lägenheten jag köpt i Gamla enskede. Jag har tagit lån på 1,8 miljoner (MILJONER!!!!!!!) och köpt min första bostad. En lägenhet som är så vacker att jag skulle kunna kasta mig ner på golvet och gråta lite bara över exempelvis att just golven är så fina.

Så där sitter jag bland mina flyttkartonger, så glad, bara timmar efter att jag satt min första pryl in i lägenheten – och så börjar jag sucka för mig själv. Jag inser att elen inte kommer slå på förrän på måndag. Det är alltså lördag. Jag har ska vara utan el i två dagar.

Lyssna på det här igen: jag har befunnit mig i min drömlägenheten i drygt två timmar och jag börjar irritera mig på att elen inte funkar. Aldrig är någonting nog. Är man på en paradisö i Söderhavet kommer man snart att klaga över att man är hungrig eller att man har trampat på ett snäckskal eller vad fan som helst.

Så tänker jag så här: Ska man gå genom livet på det här viset?

Ska man aldrig uppskatta saker mer än för en liten, liten stund för att man i nästa stund hittat på något som kunde vara ÄNNU bättre?

Så tänker jag på det mamma säger: det finns bara här och nu.

Det finns bara här och nu, det finns ingen annan lägenhet jag hellre skulle vilja sitta i och jag kan FÖR I HELVETE tända några stearinljus och vara nöjd för en gång skull.

Så det gjorde jag. Det kändes riktigt bra, faktiskt.