Jag vaknar efter gårdagens after work och möts på tunnelbanan av nyheten av att någon har MÖRDATS i den mysiga sommaridyllen i Enskede.

Min sms-monolog med Christian som ligger hemma och sover säger någonting om mig. Och det är inget bra, direkt.

Sms 1: Någon har mördats i vårt område!!!!!

Sms 2: Hoppas det inte sänker lägenhetsvärdet.

Sms 3 (tio minuter efter sms 2): Du måste låsa dörren!!!!!!!!

Alltså. Jag gör någon typ av revolt mot alla mina principer just nu.

Har levt med så många olika principer och ”levnadslagar” så det är rent ut sagt patetiskt.

Att man inte ska ha något gäng till exempel. Jag har bara: fy fan, gå i flock som något annat boskap, nä fy fan.

Och nu har jag en massa människor som jag bara vill ha runt omkring mig hela tiden. Typ köpa ett lägenhetshus och bo i samma trappuppgång som. Springa mellan lägenheterna och låna ägg. Ni vet.

Haha, ja jisses. Helt plötsligt blev man med gäng också.

Alltså seriöst, människor som håller på och är rädda för insekter. Som typ inte vågar ta en spindel och kasta ut den genom fönstret. Människor som panikar över två dagar gammal mjölk och inte kan äta en potatis som råkat trilla på golvet.

Gud vad jag bara skulle vilja kasta er allihop ut i vildmarken med en ryggsäck och en plåt-termos och låta er irra omkring ett dygn elle, i värsta fall, fem.

Jag har en bekant som jobbade i fotobutik för ett gäng år sedan. Det var mitt under sommaren, full kommers med turister som skulle framkalla och förstora sina usla semesterbilder. Då valde han sitt tillfälle och gick fram till en av butiksägarna som heter Birgitta och med allvarlig min förkunnade han:.

– Gittis, jag måste sluta jobba här. Jag har drabbats av kärlek.

Och så packade han sina saker och gick.

Några andra saker just nu:

– Folk frågar hela tiden: 1. När man har semester. 2. Vad man ska göra på semestern. Jag får panik av de här frågorna. Känner att om jag svarar att jag ska vara på Åland i augusti så kommer det någon och bara ”åh, får man följa med?”. Fatta vad hemskt, måste man fira semester med nån jävel man träffat vid kaffeautomaten på jobbet 🙁 Sitta och skåla i akvavit och lösa sudoku med nån redigerare från Sportbladet på mammas sommarstuga. Nej. Det går ju inte. Kan inte ens sudoku.

– Nu har jag bott i Gamla enskede i fyra och en halv dag och redan insett att det bästa jag gjort under mina år i Stockholm. Det är en jävla idyll där ute kan jag berätta. Väluppfostrade pensionärer och rödbrända människor som har ölfester på sina villaterasser. Nu vill jag bara att ALLA ska flytta dit. Kompisar, släktingar, kollegor, kanske till och med nån ex-tjej till Christian. Så kan man ha räkafton i juli, halloweenmaskerad och kanske ett rejält fyllebråk till vintern.

– Jag var på Allsång på Skansen i går med min kollega Frida och fotografen Magnus. Fridas största bekymmer var att scenen såg så liten ut. Jag bekymrade mig mest över det faktum att Basshunter har betyldigt mer välplockade ögonbryn än vad jag har.

Jag och min kille ska flytta ihop. Jo då. Här går det undan. Från singel till sambo i en rasande fart!

Den här bloggen har varit med om mycket. Tre kärlekar och två uppbrott.

Jag som annars är väldigt noga med att ha ryggen fri och gärna dragit ut på flytta-ihop-processen så gott det gått tidigare. Nu bara: kom in, kom in! (”nej, du behöver inte ta av dig skorna”). Det är kanske lite tidigt, vi har bara träffats några månader, men det känns som att vi borde ha flyttat ihop ÄNNU tidigare. Det känns som att det redan gått alldeles för många dagar av mitt liv som vi inte delat garderob eller haft våra namn på dörren.

Hur som helst. I dag skulle jag ringa och berätta den här nyheten för mamma. Och någonstans började jag inbilla mig att jag skulle få en utskällning, typ:

– Men för i helvete Zandra, nu kommer jag till Stockholm och HÄMTAR DIG! Sådana här förhastade belsut kan du inte bara gå och ta hur som helst. Nej, nu hoppas jag in i bilen och tar första bästa färja.

Det sa hon inte. Hon skrek att det var underbart.

Det har hon rätt i.

”Det finns bara här och nu” brukar min sprirituella mamma upprepa som något slags mantra. Jag brukar härma henne med lite hånfull ton för allt sånt där självhjälpshejochhå blir ju tomt ryckt ur något sammanhang. Man bara: dra den där om carpe diem när du ändå är i farten.

Hur som helst. I lördags hade jag fullt sjå med att packa upp prylarna i lägenheten jag köpt i Gamla enskede. Jag har tagit lån på 1,8 miljoner (MILJONER!!!!!!!) och köpt min första bostad. En lägenhet som är så vacker att jag skulle kunna kasta mig ner på golvet och gråta lite bara över exempelvis att just golven är så fina.

Så där sitter jag bland mina flyttkartonger, så glad, bara timmar efter att jag satt min första pryl in i lägenheten – och så börjar jag sucka för mig själv. Jag inser att elen inte kommer slå på förrän på måndag. Det är alltså lördag. Jag har ska vara utan el i två dagar.

Lyssna på det här igen: jag har befunnit mig i min drömlägenheten i drygt två timmar och jag börjar irritera mig på att elen inte funkar. Aldrig är någonting nog. Är man på en paradisö i Söderhavet kommer man snart att klaga över att man är hungrig eller att man har trampat på ett snäckskal eller vad fan som helst.

Så tänker jag så här: Ska man gå genom livet på det här viset?

Ska man aldrig uppskatta saker mer än för en liten, liten stund för att man i nästa stund hittat på något som kunde vara ÄNNU bättre?

Så tänker jag på det mamma säger: det finns bara här och nu.

Det finns bara här och nu, det finns ingen annan lägenhet jag hellre skulle vilja sitta i och jag kan FÖR I HELVETE tända några stearinljus och vara nöjd för en gång skull.

Så det gjorde jag. Det kändes riktigt bra, faktiskt.