Tillbaka från semestern. Strumpbyxorna har stora revor längs bena och kjolen sitter alldeles snett men här är jag i alla fall.

En sjuhelvetes efter-semester-dipp fick jag i går hur som helst. Stod på Dramaten, de hade någon presskonferens för höstens föreställningar, och jag kände mig så otroligt usel. Usel som reporter, usel som vän, usel som syskon, hela min jävla uppenbarelse var bara så USEL. Och där strök Marie Göranzon och Lena Endre och Richard Wolff och Tomas Alfredson runt i marmorsalen och jag står med min jävla utväxt som jag alltid har i håret och ett par extrakilon jag dragit på mig under semestern.

Ni vet känslan när man gråtit väldigt, väldigt mycket? När man känner sig helt utpumpad, överkörd och skör? Så kände jag mig när jag gick hem från jobbet.

Jag har ingen aning om hur man hanterar sådana där dagar, vilka ”verktyg” man ska använda som nån annan KBT:are hade uttryckt det. Det enda jag kan tänka är att jag vill gå och lägga mig så att det är en ny dag och att strumpbyxorna håller ihop åtminstone fram till lunch.