I går också. Jag svängde förbi Stadsmissionen efter jag varit på banken. Det var ett himla uppbåd kring omklädningsrummet där en långhårig man stod i mitten med personalen runt omkring sig.

Han hade ett par ljusgråa jeans på sig.

– Är det sant? Jag ser ju ut som en ny människa! Är det verkligen sant? Se på mina ögon, de tåras, sa han och pekade så alla skulle se hur tacksam han var.

Tydligen hade han lyckats byta in sina gamla jeans mot ett par nya och han var så lycklig. En lång stund senare hörde jag hur han stod utanför omklädningsrummet och sa till kvinnan han var där tillsammans med:

– Visst är dom fina?

– Dom är jättefina, jag har inte sett dig så här snygg på flera år.

Och så spatserade han fram och tillbaka och speglade sig själv i omklädningsrumsspeglarna.

Samtidigt gick jag där och bläddrade bland kläderna och tänkte på alla bloggar jag har läst som tipsar om man ska gå till Stadsmissionen och rota ”för där kan man fortfarande hitta guldkorn till humana priser”.

Och ja, jag vet inte. Jag bara kräktes en aning i munnen av allt det här, att jakten på ”guldkorn till humuna priser” för en medelklassare kan vara plagg som förändrar och förbättrar en människas liv så pass att han rörs till tårar.