Jag läser om hela den här Stewart-R-Patz-historien och vad vet jag om vad som har hänt, egentligen.

Men jag vet den där känslan när man vet att man ställt till det rejält.

Typ när man vaknar upp och inser att man hånglat med någon som inte alls är den killen som man älskar och absolut inte vill göra illa men gör det ändå. Ja jisses, självhatet när man sitter och stirrar framför sig med en skål med flingor som badar i utgången mjölk och inte får i sig en sked för att man nu också på pappret är en värdelös idiot. När sedan ska gå till jobbet för att knappa på sin dator och låtsas som att någon av de där knappningarna betyder någonting. Och kallprata om helgen som var och dricka kaffe SOM OM NÅGOT SKULLE SPELA NÅN ROLL. Som att det inte är helt sinnessjukt att världen gått vidare trots att man själv för bara sisådär 48 timmar sedan förstört allt som betyder någonting. Helt på egen hand.