Startsida / Inlägg

Arga snickaren gav mig folkvett.

av Zandra Lundberg

Jag skrev en krönika i lördagens Aftonbladet. Om Arga snickaren och hur han fick mig att bli en vettig människa igen.

Den arga snickaren behövde ­inte ens utöva sin ilska.

Jag fick så jag teg ändå.

Anders ”Arga snickaren” Öfvergård sitter på presskonferensen för ”Nybyggarna” i Kanal 5 och skrynklar pannan som han gör när han är allvarlig. Jag äcklas över mig själv.

Han berättar om hur han byggt ett hem tillsammans med sju hemlösa missbrukare, hur de lagt en grund för ett helt ­annat liv, ett liv utan nätter ihopkrupna på offentliga toaletter eller i sovsäckar på betongtrappor, utan att dreglande säcka ihop med sprutan i foten, utan att tvingas sälja sina sargade kroppar till okända människor.

En molande värk sprider sig i magen. Han påpekar att alla inte kan hjälpa på samma vis, men alla kan göra något, det är viktigt att inte titta snett, att ge en uppmuntrande blick, köpa en macka och en juice, byta några ord. Att vara en med­människa.

”Inte kan det väl vara så illa … nej då. Nehej då, inte jag inte … väl? Eller?” Vid det här laget för jag en kamp inombords. Jag är väl en medmänniska? Det är jag, slår jag fast, men tillägger ett osäkert ”nog” efteråt.

Jag funderar mycket på det här dagarna efteråt, vad fan det är som har hänt.

I ett av mina första tydliga minnen från barndomen går mamma och jag i mat­butiken. Hon har på sig sina servitriskläder fortfarande, hon har nyss hämtat mig på dagis, i kassa­kön träffar hon någon bekant vars händer hon tar tag i och kupar sina runt om och jag vänder bort ansiktet och klamrar mig fast vid mammas ben, jag är väldigt blyg för okända människor, mamma vet det, ändå föser hon fram mig till den här okända, antagligen livsfarliga, och till min fasa, tandlösa, striphåriga – och som jag förstått i efterhand – spritstinkande mannen. Han hukar sig, drar mig till sig, viskar att jag är en fin unge, och jag gör ingenting, jag står förstelnad av skräck.

”Alla är lika värda” säger ­mamma, ”du ska aldrig, aldrig tro att någon människa är mer värd än någon annan”. Hon ­säger det ofta och jag lär mig.

I tonåren sätter jag mig bredvid fyllgubbarna på busshållplatsen och utbyter några ord. Jag räds inte att ge en cigarett åt en trasig äldre kvinna som släntrar över torget, jag tänder den åt henne och stoppar ner en extra till senare i hennes tomma paket. Jag hjälper ett raggligt pubfyllo som tappat ut alla sina tillhörigheter på ­gatan. Inte mycket, men jag gör något. Ingen är mer värd än någon ­annan.

Sedan går det utför. Jag flyttar till Stockholm och jag ser hur folk bara hastar förbi. Hur de inte ens kostar på sig en blick eller ett vänligt leende till människor runt omkring. Det är bråttom hem eller bort, någonstans.

Det går tre år och jag har också fått bråttom.

Hem, bort, vänster, höger. Någonstans.

I all hast har jag glömt att ­vara medmänniska. Tänk att det skulle behövas en arg snickare för att inse det.

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Frida Englin Danielsson
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB