Det är inte det enklaste det här med vänner, alltid.

Jag tänker så här: om det inte är en enkel och soft relation, om det ska vara tjafs och missunsamhet och märkliga känslomässiga utspel hit och dit. Då vänskapen fara åt helvete. I TEORIN tänker jag så här i alla fall.

Men verkligheten är ju av någon anledning alltid krångligare. Man kanske har känt varandra länge och inte vill avsluta kontakten av sentimentala skäl, man kanske inte kan klippa av helt på grund av att man har samma jobb eller delar korpinnebandylag, någon orsak finns det ju ofta.

Och ja. Ibland kan man ju bli så jävla rädd. Man fantiserar ihop sin 40-50-årsfest eller kanske sitt bröllop och plötsligt har man ingen att bjuda. Det kommer inte att finnas några kroppar som fyller ut rummet.

Det händer väl folk rätt sällan att de tappat alla vänner på vägen. Men jag tänker så här: om det nu händer, om nu ett gäng fallit bort så finns det väl en orsak till det.

Vill man ha en lokal med människor i kvantitet eller räcker det med en mindre med kvalitet?

Jaja gud vad jag känner att jag rapar självklarheter här nu.