I lördags var en stor dag. Jag har börjat skriva krönikor i Ålandstidningen igen! Så på lördagar kan jag förutom Aftonbladet varje vecka nu också läsas i Ålands bästa lokaltidning en gång i månaden.

Mycket stolt är jag. Och nu tänkte jag festa till det lite genom att publicera den här också!

Håll till godo:

Jag satt i Rosellas kafeteria för drygt en månad sedan. Framför mig fläkte en gigantisk wrap med kyckling- och baconröra ut sig på tallriken.
Jag grät.
Hur kan man grina när man har drygt ett kilo kyckling- och baconröra under näsan? kanske du undrar.
Det ska jag berätta.
(Paus för djupt andetag och justering av tonläget genom en harkling).
Vi börjar med att backa bandet till januari. Mitt emot mig på Aftonbladets nöjesredaktion har jag en ny vikare. Han är värmlänning och glad.
Christian, heter han, och jag ska bara några månader senare komma att bli väldigt kär i honom. Jag har aldrig haft någon oåländsk pojkvän och har ingen aning om hur man visar upp en ö man älskar för någon man älskar.
Många småbarnsföräldrar berättar om hur de upplever världen genom sina barns ögon – hur de till exempel går på cirkus och tittar på sina barns reaktioner i stället för att själva roas av uppvisningen – och nu har jag inte några småbarn, men jag har en värmländsk pojkvän som aldrig har sett Åland och det kommer att visa sig vara ungefär samma sak.
Klockan är 23.00 när vi stiger iland i hamnen, men jag ber ändå min lillebror Jannik köra ett varv genom stan och då, när jag sitter i baksätet med en starköl från taxfreen i ena handen och min nyfunne värmlänning i andra så fylls jag av en sådan fruktansvärd bultande, explosiv kärlek till Åland.
Jag pekar på allt. ”Titta, där har vi landskapsregeringen, vi tänk att vi har en egen ”riksdag” fast vi är så få invånare, och där har vi ett kulturhus och där är rockpuben och där har vi en nattklubb och vi har massor med uteställen trots att det är litet, och du kolla, här är sjökvarteret och här är en bensinmack med världens trevligaste personal  …”
Jag ser hur han försöker ta in informationen samtidigt som han tittar över Slemmern. Det är en vacker, vindstilla försommarkväll och jag håller på att bubbla över för det finns så mycket som är fantastiskt med Åland som jag vill att han ska uppleva. Ålandspannkakan på Café lugn och ro, utsikten från Uffe på Berget, plåtbröd och en öl, kärleksstigen, Julius uteservering, Ziczac-Inger, Ålands radios firarmix, en helkväll på Arken, åländska kräftor, Rödhamn, Vikingamarknaden, lakritsglass vid Lemströms kanal.
Vi tillbringar sommaren på Åland och jag fortsätter berätta och min familj berättar och vi visar och vi proppar i honom lonken och gräddmunk och svartbröd och Christian försöker ta in allt så gott det går.
På kvällarna ser vi ut över havet och jag mumlar att Åland är den bästa platsen på jorden och han säger att så kan det nog mycket väl vara.
Och plötsligt, som från ingenstans, börjar det dra in kalla vindar och det är dags att packa ihop och åka till Stockholm.
När jag sitter i kafeterian och tårarna faller ner i kycklingröran är jag sorgsen, men samtidigt otroligt lycklig över att Åland står kvar och att jag alltid har en orsak att komma hem.