Jag promenerar mycket på Skogskyrkogården nu eftersom jag bor precis intill. Det är Sveriges största kyrkogård och begravningsplats har jag läst mig till och det är väldigt vackert där. När jag berättar för folk om den brukar jag lägga till att platsen är ”ett världsarv”. Jag har ingen aning om vad det betyder, men det låter mäktigt och folk jag säger det åt brukar bara nicka förstående, men jag antar att de inte heller har en susning om vad det innebär.

Längs en länga dyker det upp massor med barngravar. De syns på långt håll för de är prydda med färgglada bokstäver, nallar och vindsnurror och allt vad det nu är. Det är fint, men jag blir lite illa till mods när jag ser de här gravarna och man tänker på de små barna och hastar alltid förbi tills jag kommer till de vanliga vuxengravarna igen med gubbar och tanter som levt tills de blivit 95, typ.

Det är vanliga stenar med vanliga ristningar, ”här vilar blablabla”. EVENTUELLT en liten text. Typ ”älskad saknad” men aldrig något mer.

Egentligen är det ju hemskt vad döden ska vara allvarlig. Hur festlig person man än har varit ska man bara få en grå sten som ska symbolisera ens livsgärning. Så tänker jag på att jag en gång ska dö och att jag bara ska vara en trist stenplatta som någon avlägsen kusin och kanske någon gammal onkel ska gå och stoppa någon blomma vid någon gång. FY FAN, tänker jag. Om jag fick återuppstå för bara några minuter från mitt dödhet skulle jag lägga den lilla tiden på att läsa lusen av de jävlarna som betalat dyra pengar för en STEN som ska vara mitt minne. Om folk inte minns mig ändå så kan det vara, tänker jag. Helst vill jag bli oppbränd och spridd från en Finlandsbåt. Eller, om det nu anses olämpligt av hänsyn till medpassagerarna så får de – vilka ”de” nu är, mina barn kanske – gräva ner mig, skita i stenen, peta ner en vindsnurra i marken och köpa starköl för pengarna de sparat. Tack på förhand.