En stor sorg i livet är att jag aldrig fattat mig på kameror. Att kunna föreviga sin vardag utan blixtögon och dubbelhakor vore ju alldeles underbart.

Efter att vi var i New York i somras har jag läst sida upp och sida ner från nio till fem-bloggen. Jag är på sida 61 just nu. Den är ju så fin att man ibland bara vill kasta sig på golvet och gråta.

Och så tänker jag att hade jag bara fotokunskaperna så kanske mitt liv också kunde vara så där fint i bloggform. Men nu blev det ju inte så. Så jag får väl helt enkelt nöja mig med att uppleva alltihop i stället.