Först träffar man någon och är i en dimma av förälskelse. Ni vet. Den andra personen är så närapå felfri man bara kan bli. Vad som också händer, i alla fall mig, är att jag börjar se mig själv genom ögonen på den här människan jag träffat. Vilket innebär att jag också blir en alldeles fantastisk felfri person.

Och sedan, när den här bilden av den Perfekta Partnern börjar krackerlera, för det gör den ju förr eller senare. Det vet vi ju alla också. Man upptäcker att hen faktiskt kan bli extremt grinig när hen gått alldeles för länge utan mat eller att hen lämnar våta handdukar i i en hög på badrumsgolvet. Eller kanske en kombination av båda.

Och det är ju lite jobbigt, men inte lika jobbigt som det faktum att jag är tvungen att återuppleva MINA usla sidor på nytt. 

Plötsligt är jag tvungen att i helt nytt ljus se hur otroligt barnslig och tjatig jag kan bli när jag är rastlös.

Hur osocial jag är.

Vad löjlig min fobi för nätbanken är.

Hur dålig koll jag har på min ekonomi.

Vad känslokall och jävlig jag kan vara i vissa diskussioner.

Hur oromantiskt det är att jag vill vara ifred på min egen sida av sängen när jag ska sova.

Och så vidare.

Kanske är det bra att åter konfronteras med sina dåliga sidor. Kanske lyckas man få till någon förändring.

Men mest känner jag att det fyller på den hög av självhat som jag skrapat ihop genom åren.