Jag fattar inte människor som bara ”nej min pojkvän är bortrest här några veckor eller kanske det var månader, om jag saknar honom? Nej jag klackar runt här som vanligt och dricker sangria med tjejerna och har inte alls någon stor fet 100-kilos klump i magen av längtan”.

Jag blir lika förundrad varje gång. Vad är det för konstig typ av kärlek? Hur står man ut?

När jag är i från Christian, vilket jag är rätt ofta, så värker det i hela kroppen och mellan värkarna så kommer det som slag i magen av saknad, slag som sprider ett enda virrvarr av tomhet som nästlar ihop sig till en liten boll som gör så förbannat ont och omöjligt går att tänka bort med några höga klackar eller vin med läsk i.