Jag drog en filt över mig när jag kom hem från jobbet, var så himla trött efter London och allt. Vaknade 90 minuter senare, alldeles tilltufsad, lågt blodsocker och på ett riktigt uselt humör. 

Jag tänker att det fanns en tid när jag alltid mådde så här, när jag sov och sov och sov och vaknade och tyckte att ingenting var värt någonting. Och så tänker jag på hur skit det kunde ha blivit om jag aldrig hade tagit tag i saken.

Jag hade aldrig börjat på Aftonbladet, aldrig träffat alla härliga människor jag lärt känna, aldrig köpt lägenhet i Enskede. Jag hade inte tagit tag i min framtid utan bara grottat mig djupare ner i min ångest tills jag bara legat och stirrat framför mig in i något … element. 

Det var mycket ojande kring att söka hjälp. Då. Då var det det. Gå till någon förståsigpåare som ska vaddå? Ta betalt för att tycka synd om en. Ungefär så tänkte jag.

Sedan tänker jag på när allt blev bättre, när jag verkligen fick hjälp. När jag började äta antidepp (antidepp som jag tänkte att var för PSYKFALL!!!!). När jag orkade prata med folk igen, när det inte kändes som att livet var lika segt och trögt som att cykla på treans växel i uppförsbacke längre.

Då känner man sig plötsligt dum som gick där, håglös och dan och inte bara kunde unna sig själv att få må bra.