Någonstans på vägen så har jag schabblat bort fredagskänslan. Jag minns hur det var i gymnasiet. Pirrig känsla i magen under hela dagen, det bubblade i kroppen. Sedan, efter skolan, gick vi ofta ner på stan och shoppade – vad som helst, något! En slattrig tröja, kanske ett nagellack. Därefter satte vi oss på kafé och planerade, lade upp kvällen minut för minut. Vad ska vi dricka? Drickat var så klart viktigt. Jag drack helst vitt vin eller öl. Vissa drog till med en flaska vodka och släpade runt på sina påsar med blandvatten, jag klarade aldrig av spriten och det visste jag förstås, men ibland struntade jag i det och drack ändå.

Sedan: var ska vi festa? Hur ska vi ta oss dit? Kan vi be någon förälder att skjutsa oss eller har vi någon kompis med bil? Eller ska någon av oss köra och sedan åka och hämta bilen nästa dag?

Därefter hem, duscha, sminka och fixa. Oftast klarade jag knappt av att äta för jag var så pirrig av förväntan i hela kroppen. Petade i mig någon ostmacka och sedan iväg.

Åh, och känslan av att stå utanför festen. Oftast utanför någon lägenhetsdörr, man hörde musik som dunkade där inne. De där sekunderna precis innan man skulle knacka på. Vem skulle vara där? Vad skulle hända? Hur skulle kvällen sluta?

Jisses vad jag saknar fredagarna.