Nu ska jag försöka förklara en märklig sak.

Jag trodde länge att det var fint att inte älska för mycket. Nu när jag sätter det på pränt på det här viset så hör jag ju hur sjukt det låter. Jag trodde att det fanns ett värde i att hålla kärleken måttfull.

Det vill säga:

Inte kramas för mycket. Inte berätta hur mycket man älskar den andra personen hela tiden. Inte pussas för mycket. Inte hångla för mycket. Inte föra händerna genom håret för ofta. Inte skriva för många fina lappar. inte överraska för ofta.

För var man för mycket, då kunde man tjata sönder kärleken, tänkte jag. Därför tillät jag mig aldrig att älska helt och fullt utan bara ungefär till tre fjärdedelar. En fjärdedel skulle hållas tillbaka, sparas på. Till vad? Det har jag ingen aning om, kanske var jag lite rädd, kanske var jag orolig för att jag skulle uppfattas som tröttsam. Hur som helst låter det ju verkligen inte klokt.

Det är ju faktiskt så att man får älska och känna och skriva hur många fina lappar man vill.