Så här skrev Lisa häromdagen:

Jag själv har precis kommit ett myrsteg ifrån ligga-och-stirra-in-i-element-fasen för jag har precis sökt den jävla hjälpen nu åtminstone och herregud vad bara det tar otroliga mängder energi. Kan inte du skriva ett inlägg hur du har gjort så att du hamnat där du är nu mer ingående? Please!! 🙂

Jag har skrivit om min depression tidigare och de som tycker att de redan läst allt som går att läsa om ämnet kan bara hoppa förbi det här inlägget. Gott så!

Och här kommer någon typ av svar: jag fattade rätt tidigt att jag behövde hjälp. Vad kan jag ha varit? 18-19 när jag gick till psykolog första gången.

Det handlade så klart om så mycket mer, men min största problem just då var att jag under flera år levt väldigt destruktivt. Allt som gick att göra för att skada mig själv så mycket som möjligt försökte jag mig på. Dricka för mycket, såra människor runtomkring mig, hångla med fel killar, vakna på fel ställen, ragga på pojkvänners bästa vänner. Allt som var bra lyckades jag på något vis vända till kaos. 

Då var jag i upplösningsstadie, satt bara och grät och grät. Psykologerna jag slussades runt mellan var inte till så mycket hjälp. Så jag struntade i dem och grottade mig längre och längre ner i min skit.

Började kontrollera maten, slutade svara när mina vänner hörde av sig. Jag vill bara sitta hemma med min ångest och här kommer det märkliga, när man mår tillräckligt uselt så VILL man inte må bra. Antagligen handlar det om att man inte känner sig trygg med något annat tillstånd än ångest längre. Plötsligt blir ens eget dåligtmående det enda man klamrar sig fast vid, för man känner sig hemma där.

Det slutade med att min mamma fick nog och bokade tid hos en psykiatriker. Då hade det gått så långt att jag kände att jag inte ville bli ”botad”. Kunde inte alla människor bara lämna mig ifred med min ångest? Kan jag inte bara få säga upp mig från jobbet, be alla vänner dra åt helvete och låta mig må dåligt ifred?

MEN, observera att inte varje dag var så här. Jag hade fortfarande dagar när jag skrattade, festade med mina vänner och gick till gymmet. De dagarna blev färre och färre, men jag i alla fall inget striphårigt gråmulet mjukisbyxbeklätt ras, som man kanske kan inbilla sig.

Jag minns när jag gick in i det där jävla väntrummet första gången. Kroppen skakade av ångest och jag hade dragit på mig en stor svart bylsig tröja som jag på något sätt försökte försvinna in i.

Så blev jag uppropad och efter ungefär två minuter i rummet med psykiatrikern sa han att jag måste medicineras. Nej, sa jag. Det tänkte jag inte gå med på. Nog för att jag mådde skit, men MEDICINER är att ta i. Han kunde väl prata lite om min barndom och ge mig några aha-upplevelser och tack hej, sedan kunde allt vara bra?

Till slut gick jag med på antidepp. Och vi fortsatte träffas och han gav mig aldrig några aha-upplevelser från min barndom men han förklarade hur hjärnan fungerar och gav mig frågeställningar som vände och vred på sånt jag i min ensamhet gjort till sanningar.

Det tog några veckor, kanske fyra fem, men sedan började livet plötsligt kännas lite, lite enklare. Varje gång jag kom ut från hans rum var det som att luften var lite lättare att andas. Som att jag plötsligt upptäckte att blommorna blommade, att solen värmde skönt, att det pågick en värld runtomkring mig som jag helt missat när jag kapslat in mig i mig själv.

I perioder efter det här har jag mått både bättre och sämre. Ibland faller jag tillbaka, men aldrig lika hårt. Och förhoppningen, någon slags mål, är väl att jag aldrig ska må så där uselt igen.

TILLÄGG: Vill ni fördjupa er i ämnet så berättar jag mer ingående om alltihop i det här sommarpratet i Ålands radio från 2010.

(Jag pratar OERHÖRT låååångsamt och tydligt. Antar att jag inbillade mig att det var så man pratade när man pratar i radio. Ha överseende).