Jag stod och krängde på mig jackan i lördags kväll. Jag skulle gå till Ica och köpa läsk och bananer. Iphonen gled ur fickan och ner i stengolvet. Jag såg direkt att rutan var totalkrossad, jag suckade, inspekterade olyckan, stoppade i hörlurarna och ringde Malin. Jag var varken ledsen eller arg, bara ”jahapp, det var ju onödigt”.

Senare på kvällen kom jag att tänka på förra gången jag tappade samma telefon i asfalten, den gången var det baksidan av telefonen som gick i kras. Jag minns att jag var helt förstörd. Allt var så annorlunda då.

Min ex-kille hade flyttat från Stockholm, han trivdes inte här och jag kompenserade tomheten efter honom med att hålla ordning. Var sak skulle ha sin plats i lägenheten, jag gnuggade fönsterlister, dammade kökshyllor, vek och vek om. På kvällen när jag skulle gå och lägga mig hade jag ägnat en hel kväll åt att rengöra och putsa och jag hade nyss fått min iphone från jobbet, den var högglansig och fin och där och då kunde jag för några sekunder känna att nu, nu har jag ordnat det bra för mig själv. Nu har jag allt under kontroll.

Och bara dagar senare tappade jag telefonen i gatan när jag cyklade till en fest och hela baksidans glashölje krackelerade i tusen småsprickor och även om det där bara var en pryl, ett dött ting så var min reaktion så talande för just den här tiden. Inget annat än perfekt räknades för då hade jag inte kontroll, och hade jag inte kontroll över tillvaron då hade jag inte kontroll över mina känslor och tillät jag mig känna efter så kanske jag skulle upptäcka att jag var ledsen och det fick absolut inte hända.

Det är samma telefon och samma skada – men jag är mer hel i dag än jag var då.