Vi var i Göteborg i augusti. Bodde hos två av Christians alldeles underbara vänner. På morgonen efter en mycket, mycket hård festnatt fixade de en – med tanke på dagsformen – avancerad frukost med pannbiff-ägg-mackor.

På tåget hem mumlade Christian att han tyckte att det var väldigt mysigt det där, att bara ha pannbiffar hemma i frysen. Som man bara kan langa fram när det behövs, så där till en lunch eller så.

Så i söndagsmorse hasade jag mig upp och konstaterade att vi råkade vi ha ett kilo extraprisköttfärs i kylen (49,90 kilot på Ica). Då tar jag väl och fräser upp det här till några biffar då, tänkte jag och började mixtra och blanda och steka.

Sedan väckte jag Christian, glatt meddelade jag att vi nu hade en hel hög med pannbiffar, att det bara var att äta tills det stod ut genom örona.

Vi satte oss till bords och satte stekt ägg och pannbiffar på skogaholmslimpan och jag tuggade glad ihågen i mig ungefär 3/4-delar då jag får syn på Christian. Han sitter, likt någon annan labbforskare och dissekerar pannbiffen med besticken. Jag undrar lite försiktigt om det möjligtvis är någonting som inte stämmer och han säger att ja, det är stora broskbitar i köttfärsen och han är väldigt känslig för sånt, ”speciellt tidigt på morgonen” säger han ursäktade och tittar urskuldande på mig och tillägger att det var väldigt snällt av mig att laga de här pannbiffarna.

I den här stunden växer det en sån vrede inom mig. Det är samma ilska som uppstår när jag ser människor som är rädda för spindlar eller andra småkryp, bara ”vad i helvete gnäller du om? Vilken goja! Skärp dig människa”. Jag lägger band på mig, jag är ju inte i tonåren längre, jag kan behärska mig, jag drar en djup suck vid köksbordet, ler och säger ”det är ingen fara, vill du ha en vanlig macka i stället?”.

Men inom mig växer frustrationen. Efter frukosten går jag lugnt och sansat fram till jättehögen med pannbiffar och tänker i mitt stilla sinne att nu, nu ska jag äta upp varenda en av de här förbannade broskbiffarna. Jag ska visa att det går! Jag är stark!

Och i dag när jag värmde upp biffarna för tredje dagen i rad till lunch så råkade jag på en riktigt seg bit, men jag ignorerade kräkreflexen, blundade och svalde.

Och jag känner att det är så värt det. Det här är viktigt för min självbild. Jag känner att jag bevisar NÅGONTING här. Jag blir helt enkelt en lite, lite bättre människa av att pina i mig de här gamla biffarna.