Åter tillbaka i verkligheten. Jag har haft några ”dåliga dagar”. Eller vad fan man nu ska kalla det när man famlar i mörker och skiter i att titta om det kommer bilar när man går över övergångsställen för allt är ändå totalt, skrattretande meningslöst.

Vad har det här medfört då?

Ja, jag tänker – jag hoppas – att jag den här gången (vad är det tusende gången nu?) kanske lär mig att det går över. Jag vill ju gärna rasa ihop i en hög och strunta i allt när det känns så här. Jobb, vänner, hygien och mat. SKIT SAMMA. Jag struntar i allt, låt mig bara slippa. Det känns som att det onda aldrig aldrig ska gå över.

Men, det gör det, visar det sig. Den här gången, återigen.

Mitt i allt det svarta roade jag mig själv med en ”utflykt” till det nyaste Satsgymmet Spårvagnshallarna i helgen.

Gymmet får +++.

Det bästa var att jag såg Thåström utanför.

Det sämsta var att det var tre våningar och liksom byggt som en labyrint för att det skulle vara så svårt som möjligt att hitta alla maskiner. Gym ska vara gym, inte lustiga hus.