Jag fattar inte hur jag orkar. Den senaste månaden har jag varit ute i snitt en, ibland två gånger i veckan på vardagar och after workat eller vad nu folk brukar kalla det.

En after work har ju alla ingredienser för att sluta illa. Du kommer från jobbet, slirar in på en pub eller restaurang, är sliten från jobbdagen, kanske har du sovit dåligt, högst antagligen har du ätit en näringsfattig lunch. Så sitter man där och stälper i sig bärs och det blir bara trevligare och trevligare – så klart – för varje klunk. Plötsligt är det inte vardag längre utan allting är ett drömtillstånd med superintressanta samtal där man skiter i allt som heter 9-17-knegande och rutiner. Man känner sig som Leo Di Caprio i Titanic när han står i fören och skriker ”I’m the king of the world”. Och så köper man en till öl på det.

Sedan kommer man hem, alldeles för sent. Ofta så upprymd att man har svårt att komma till ro.

Och ja. Dagen efter sitter man på jobbet och känner sig så där lagom ofräsch. Inget är drömtillstånd eller superintressanta samtal. Allt är bara stark lysrörsbelysning och surt kaffeautomatskaffe.