Svartsjuka alltså. Det dyker upp en del mycket vidriga känslor i bakvattnet av att känna starkt för någon.

Jag minns i somras när vi satt på verandan, Christian och jag. Solen inte bara sken, det stekte, man tror att det översta skiktet av svett och hud ska börja koka. Vi hade hängt några dagar jag och han, vid stugan vid havet, och de första dagarna när man kopplar bort omvärlden för att göra i princip ingenting brukar vara knepiga. Jag tycker det i alla fall. Man är lättretlig och har svårt att komma ner i varv, och har man då en annan människa omkring sig är det så lätt att ta ut sin irritation på den andra. Man är en mästare på att skapa ett tajfs från scratch.

Hur som helst, jag frågade honom när vi satt där om han varit svartsjuk och han svarade att det har han väl varit. Sedan frågade han mig samma sak och där, för några sekunder tvekade jag, för det är så enkelt att bara säga ”nej, varför skulle jag ha varit det?”, gå vidare med huvudet högst och framstå som en bra och vettig människa (”svartsjuk, va? Vem? Jag? Nej, nej!”). Svartsjuka är fult. Man vill inte vara det. Man vill inte gå omkring och misstänka sin parter för att han eller hon ska vara mer intresserad av någon annan.

Men det är klart jag att jag hade varit svartsjuk. Och jag tänkte: det är lika bra att lägga korten på bordet, berätta vad jag känt och när.

Jisses! Vad långt inne det satt! Jag tror jag höll på och stakade mig och snubblade på orden, och formulerade 76 tänkbara meningar i huvudet innan jag hävde ur mig sanningen.

Det konstigaste av allt var att när allt var sagt, när orden var ute från munnen, då kändes det så futtigt. Rent ut sagt patetiskt.

Men vet ni? Efter det blev det faktiskt lättare. Det är klart att jag fortfarande är svartsjuk, det är alla varmblodiga varelser, men det är liksom mycket enklare att hantera de här känslorna när de är utanför kroppen än när de växer sig till stora monster inuti.